Med showen Ljust & Fräscht som speglar vår tid då påkostade köksrenoveringar blivit bekräftelsen på framgång och god smak, lyckas Fredrik Lindström och Henrik Schyffert få publiken att skratta åt sig själv.

Soho en stenkast bortom Kopparmärra är restaurangernas motsvarighet till en noggrant utvald köksbänk. Intrycket är det viktiga.

Associationer till världsmetropoler blandas med göteborgskt gemyt så gästen kan känna sig nästan som hemma – men bara nästan. Här ska man kunna slinka in på en kopp kaffe, bläddra i tidningar, bli inspirerad av designen och få en bit riktigt god mat. Alla sinnen ska bli tillfredsställda.

Passande med tanke på att lokalerna tidigare var en luftig och påkostad inredningsbutik. Läget mitt i stan, rimliga priser och den förmedlade känslan av storstad är ett lyckat koncept. Fast 2012 tycks det oss lite daterat, även om stämningen i restaurangen är fortsatt god och de många gästerna sprider ett trivsamt sorl i rummet.

Vi blir en aning besvikna över att den fina övervåningen med sina bekväma röda soffor är stängd denna kväll, kanske för att det är sommar och mitt i veckan.

Den gigantiska menyn (den är nästan en meter hög) får det dock att vattnas i munnen. Asiatiska influenser samsas med amerikanska och italienska inslag. Kul mix och så internationellt det kan bli.

Kockens val, en trerättersmeny för 459 kr, känns självklart för en av oss. Men när bordssällskapet vill komponera sin egen meny stöter vi på patrull. Trots mängder av små och stora rätter på menyn serveras denna afton bara en förrätt.

När tallriken kommer in blir vi desto nöjdare med att inte ha valt bort denna glasbakade lax med avokadokräm, svart senap och sjögräs (129 kr). Anrättningen är vacker och med välbalanserade smaker. Laxen smeker gommen och den runda avo­kadosmaken bryts av med det sötsura sjögräset. En välkomponerad rätt, på gränsen till fullträff.

I trerättersmenyn ingår en utmärkt grillad kalvytterfilé som huvudrätt. Serveras med ­polentakräm, vilken lätt kan bli stabbig och trist, men även här har köket lyckats. Som komplement bjuds på syrade tomater och lök. Tyvärr är löken näst intill rå och den skarpa smaken tar över. Synd på så väl tillagat kött.

Kummeln (269 kr) ackompanjeras av spänstig grön sparris och skaldjursrisotto och är näst intill perfekt. Fisken har hanterats av någon som vet exakt vad hon gör. Skaldjursrisotton därtill är dock en besvikelse. Skaldjuren har legat i värme för länge och riset har kokats i alltför salt buljong.

Tills nu har kvällen präglats av en burdus men ändå rätt charmig service. Visserligen verkar vinvalet vara mera slumpmässigt än resultatet av noggranna överväganden. Vid efterrätten försvinner vår servitris, och först efter att ha påkallat personalens uppmärksamhet får vi se vi på vin­listan. Vår nya servitris har ingen aning om vilken dryck som passar till vår efterrätt. Medan sorbeten smälter får vi själva peka ut glas från menyn. Trist och oproffsigt.

Efterrätterna är dessbättre smakligare än servicen. Champagnemoussen är fluffig, om än lite söt, och jordgubbarna härligt somriga. Sohos variant av klassikern crème brûlée ( 79 kr) är knäckig och krispig på ytan – inget mästerverk, men klart godkänd – men vi förstår inte alls poängen med den medföljande grapefruktsorbeten.

Trerättersmiddagen är avklarad på drygt en timme. Lite snopet och inte den helkväll vi förväntat oss. Sohos upptrissade tempo för tankarna till ett löpande band, om än i exklusiv miljö.

Kanske har satsningen på intrycket, helhetsupplevelsen, gjort att maten hamnat i skymundan. Synd, för här finns kunskap i köket.