För tillfället känner jag mig som en av världens mest lyckligt lottade människor. Jag bjöd nämligen på vårmiddag på landet häromdagen. Och inte vilken vårmiddag som helst.

Jag plockade späda små nässlor och freestajlade ihop en makalös nässelsoppa med madeira och fänkål. Traskade dessutom genom skogen för att köpa sagolikt lammkött i grannens fantastiska lilla gårdsbutik. Och vad sålde de väl där? Nyskördad, dagsfärsk, ståtlig sparris från en åker på andra sidan byn.

Sparrissallad

Jag har aldrig sett finare sparris. Så intensivt grön, krispig, saftig och knubbig. Knaprade i mig en rå stängel på studs - bara för att det gick.

Sparrisen kokades till perfektion (läs: ner och vände i grytan) och utgjorde sedan en vidunderlig sallad ihop med lite riven Västerbottensost, rivet citronskal och en skvätt av husets finaste olivolja.

Och som på beställning behagade våren vakna till liv i samma sekund som sparrisen hamnade på bordet.

Inger hopp

Primörer gör sådant med oss. Fågelkvitter, optimism och fräknar på näsan ingår liksom i hela paketet.

Det finns ett liv bortom rotfruktstristessen. Det är grönt, krispigt, aptitretande och hoppingivande. Precis som primörer.

Servera dem som frestande smårätter. Ett litet stycke vårpoesi på tallrik.