Förrätt 3/5

Anklevern (139:-) var ”sherryhalstrad”, vad nu det kan betyda. Den bit vi fick innehöll väl många kärl och höll trots det knappt ihop på sin rostade brödskiva. Serverades med söt kompott på rostade valnötter och en godsak till marmelad gjord på gröna tomater. Tartaren på tonfisk (139:-) gick bra ihop med de söta rödbetschipsen, men limemajonäsen var mest fet och tillförde inget av värde.

Huvudrätt 8/10

Med tanke på att menyn utlovar ”italiensk champagne” till en av desserterna ska kanske inte påståendet om Roquefort som fyllning i kycklingrullen (179:-) tas alltför bokstavligt. Men soltorkade småtomater och en kraftfull blågrönmögelost livade upp kycklingfiléerna, vilka vilade på en föredömligt smakrik och närande svamprisotto. Kycklingen hade vunnit (= mindre torr) på någon stunds marinering. Hjortfilén (229:-) kom, som beställt, lättstekt till bordet i sällskap med en potatisgratäng rik på getost, mums. Balsamicoskyn och det feta ankleversmöret fick rätten att lyfta till nästan full poäng.

Dessert 2/5

Visst låter chokladtryffelkaka (89:-) bättre än kladdkaka. Men sanningen är att det var en översockrig kladdkaka som serverades med mild pannacottaglass. Crème brûléen (89:-) höll någon grad över kylskåpskyla och serverades med en angenäm flädersorbet, en repris på hundra liknande men inte fullt så svala desserter.

Service 2/5

Otvunget är det snällaste vi kan säga om välkomnandet och aftonens fortsättning vid bordet, vilket vi tagit med större jämnmod om servitrisens vinkunskaper varit bara aningen djupare än Askimsviken. Varning också för etablissemangets extremt obekväma bestick, med knivspetsar som är rent farliga efter upprepade fall mot stengolvet.

Till sist …

… är det häng i baren, att se och synas, som är viktigast på Caleo. Men prova gärna hjorten med ett rejält rödvin (som du väljer själv!) så blir besöket nöjsamt.