Den asfalterade vägen är full av hål och sprickor. Det är tidig morgon, men redan bränner den intensiva solen de bruna kullarna på båda sidor av vägen. I den torra och steniga jorden växer inget annat än låga, knotiga träd. När vi ser geten, som balanserar på en trädgren medan den glupskt mumsar på de små, gröna löven, vet vi att vi har kommit rätt. Söder om Atlasbergen i sydvästra Marocko breder arganskogen ut sig. Det är här, i detta ogästvänliga och glest befolkade område, som en av världens mest exklusiva matoljor produceras.

När kockar och matentusiaster i Europa först fick smak för arganoljan hade den funnits hos Marockos urbefolkning, berberfolket, i generationer. I mitten av 90-talet bildades kooperativ som tog över produktionen och såg till att kvinnorna fick ta del av vinsten. Innan kooperativen kom in i bilden var det männen som skötte försäljningen av oljan och de stoppade ofta pengarna i egen ficka, trots att det var kvinnorna som utförde arbetet.

En liten grusväg leder fram till ett tjugotal hus som klamrar sig fast längs sidan av kullen. Utanför ett rödmålat hus sitter en kvinna i färgglada kläder lutad mot väggen. Hon är ordentligt påbyltad, i långkjol och en sjal som täcker både huvudet och halva överkroppen, för att skydda mot hettan. Framför huset står ett knotigt träd med taggiga grenar. En stor, vit skylt ovanför ingången talar om att både EU och Marockos regering har intressen här.

Fadma Aktab sitter på huk på golvet ­innanför dörren. Med en vass sten krossar hon argannötterna för hand precis som hennes mamma och mormor gjorde före henne. Det krävs en hel del träning och starkar nypor för att komma åt de oljerika fröna.

Att frukten först skulle ha passerat genom getternas magar innan den samlas in är en myt, försäkrar Fadma Aktab. Den olja som görs på nötter som getterna har kalasat på får en besk smak och går inte att använda till matlagning. Fatima Amehri från huvudorganisationen i Agadir ser förskräckt ut när historien om getterna kommer på tal.

– Vi har jobbat hårt för att garantera att kvalitén på oljan från kooperativen uppfyller EU:s krav för att få säljas på den europeiska marknaden. Kooperativen har infört ett speciellt system som garanterar att alla led i produktionen är fria från smuts och bakterier, säger hon och visar på handfatet och desinficeringsmedlet i köket.

Flera kilo frukt behövs för att framställa en liter olja. Innan oljan utvinns ur de små, vita fröna rostas de över kol eller öppen eld. När de sedan pressas bildas en gröt som genom intensivt knådande tillsammans med vatten till slut blir några droppar arganolja.

I Marocko serveras den nypressade oljan ofta tillsammans med honung till stenugnsbakat bröd.

Den färdiga oljan har en skarp, nötaktig smak och det krävs bara några droppar för att sätta smak på alltifrån fisk- och kötträtter till couscous och tajine.

Men smakar det så kostar det. Den ökande efterfrågan har lett till att man kan få betala upp emot 1 000 kronor för en liter av de feta dropparna.

– Fabrikernas olja är billigare, men de bidrar i sin tur inte till tillväxten i området. De gör heller ingenting för att bevara arganskogen, säger Fatima Amehri.

I södra Marocko är arganskogen ofta det enda skyddet mot öknens utbredning. Kooperativen kan vara det enda som skyddar den från att försvinna helt. Därför pågår just nu en process för att kvalitetssäkra oljan så att namnet arganolja bara ska få användas om oljan som produceras precis här.

Rätten till namnet är i sin tur det enda sättet för kooperativen att förhindra att de konkurreras ut av större företag, menar Fatima Amehri.

– När kooperativen bildades var det viktigt att säkerställa att produktionen stannade kvar hos kvinnorna. Kooperativen har gett kvinnorna en möjlighet att lära sig att läsa och skriva, en egen inkomst och möjlighet att skicka sina döttrar till skolan. I dag har kvinnorna en viktig roll i samhället, både socialt och ekonomiskt. Det vore tråkigt att se allt det försvinna.