Tänk vad man utsätter sig för. Revor i byxor och armar som ser ut som de varit med i en hederlig catfight. Fläckar som aldrig går bort på den där favorittröjan och ömma ryggar efter timmar som skulle få närmsta kiropraktor att nästan svimma av skräck.

Låt oss prata om det här med att plocka bär. För tänk vilka mödor vi tar oss igenom för de där burkarna med hemkokt blåbärssylt och björnbärsmarmelad och påsar med lingon i frysen. Och jag kan personligen säga att blåbärspaj aldrig, aldrig smakat så gott som när jag och brorsan i vår barndom lyckades övertala mamma att baka smulpaj så länge vi stod för plockandet.

Att plocka tillräckligt mycket med små blåbär för att det ska räcka till en smulpaj tar nämligen oceaner av tid. Klart som katten pajen smakar himmelskt sen! Är det överhuvudtaget någon som vet hur ofantligt många blåbär det går på en liter?

Ändå är det just nu, i gränslandet mellan sommar och sensommar, som jag njuter som allra mest av vad naturen bjuder på. Häromkvällen tog jag en sakta promenad med senaste familjemedlemmen på den skumpiga grusvägen utanför huset.

Kvällssolen sken över åkrarna, syrsorna spelade och jag hade tillräckligt med ork för att ta mig hela vägen till kullen en bit bort där det växer både björnbär och vildhallon. Med munnen full av bär vände jag hemåt och konstaterade att oj, vad svensk natur är fantastisk! Dessutom hade det såtts ett frö i skallen om att jag måste passa på att plocka halvmogna björnbär.

För jag slår vad om att de kan bli hiskeligt goda om man delar dem på mitten och kokar in dem i en riktigt söt ättikslag… Men om det får jag återkomma!