Kanin kan betyda krig. Inte för att vi provianterat på ett sätt som fått grannarna att härskna till. Råvaran är ärligt inköpt. Men för den äldre generationen, med minnen från andra världskrigets fattiga skafferier, är kanin helt enkelt nödmat.

– Pappa hade kanin till allt. Ibland försökte han lura oss att tro att det var något annat i grytan. Men vi kände igen smaken. Och ledan sitter i. Jag kan inte tänka mig att äta kanin! sade min väninnas 80-åriga svärmor med eftertryck, efter att jag entusiastiskt hade berättat om kommande experiment i mitt kök.

Snacka om att bli nedtagen på jorden. Som tur var reagerade min kockkompis, med erfarenhet från en rad göteborgska restaurangkök, helt annorlunda inför förslaget om en familjegemensam matlagningssession.

– Jag älskar kanin! sade Per-Johan Nyberg och började spåna på recept som fick snålvattnet att rinna i munnen på mig.

Själv har jag härliga kaninminnen från varma krogar i EU-politikens högborg Bryssel, varför jag på ett tidigt stadium slog fast att öl skulle vara en given ingrediens.

Men smaken är inte allt. Får jag chansen att kombinera min passion för mat med min passion för politik, blir den ekologiska vinkeln självklar. Då mår ju både magen och själen bra.

Så en småregning eftermiddag i maj packade jag in ungarna i bilen för en matresa till en gårdsbutik – för kanin börjar marknadsföras som det nya gröna alternativet, av forskare på Sveriges lantbruksuniversitet. Då gäller det ju att vara på!

Via nordhalländska småvägar passerade vi avtagsvägen till Äskhults by och något som ironiskt nog heter Riksdagsmannagården i Asktorp. Det visade sig vara en gammal gård som i mitten på 1800-talet ägdes av en lantbrukare, tillika moderat riksdagsman i andra kammaren.

Vid Svingsåsens lilla gård är idyllen är total. Medan jag botaniserade bland styckdelar i gårdsbutikens frys, försvann mina ättelägg iväg med gårdens två barn för att bekanta sig med kaniner, katter, frigående höns, ankor, getter med mera.

Jag när ett fåfängt hopp om att gårdsbesök skall bidra till att barnen växer upp till medvetna konsumenter som fäster vikt vid att köttet kommer från djur som haft ett drägligt liv.

Samtidigt finns det en underliggande trend av ett helt annat slag.

– Jakten på billiga råvaror bara trappas upp, säger Per-Johan, samtidigt som han med van hand lägger ett kaninlår i stekpannan.

Solen skiner in genom köksfönstret. Jag mortlar örtkryddor och så snart jag rivit lite citron glider min matlagningsglade son in och norpar resten. Walter hämtar mynta ur samma lilla örtagård där jag nyss klippt timjan. Och så blir det drinkar med bubbelvatten och cider. Lillasyster Elsa blir hans villiga försökskanin. Och stoppas på sekunden, just som hon är på väg att slå tänderna i en ännu inte färdigstekt kaninburgare.

Experimentköket är en given medelpunkt. Medlemmar i våra två familjer glider in och ut. Alla får vara med och leka med maten. Det blir så mycket roligare då. Vi smakar av, smackar och snackar. Och när jag känner mig osäker på kryddningen, får Per-Johan en sked att stoppa i munnen. Det osar kring lök och lår, ölen fyller grytan (och i viss mån kocken) ...

I en skål blandar vi kaninfärs med lökarna och kryddor, plus lite extra olja för att minska risken för en torr burgare. Det luktar gott, och Walter vill gärna hjälpa Per-Johan att forma färsen till platta biffar. För dagen är just den här rätten avsedd för barnen, som älskar att få välja bland bröd, grönsaker och såser för att bygga ihop sin egen variant av burgare vid middagsbordet.

Efter en stund kommer ytterligare gäster, väldigt nyfikna på vad vi åstadkommit med den råvara som fler numer förknippar med semesterresor än det svenska köket.

Matglädjen sprider sig snabbt när den färgglada förrätten når bordet. Ingen petar i maten. Alla kan konstatera, kanin funkar fint!