Nästan en miljard människor lider av fattigdom och kronisk hunger. Det är ingen rolig kunskap att bära för oss välnärda svenskar.
Välgörenhetsorganisationer samlar in pengar och prylar och fullastade containrar skickas iväg över haven. Sverige har också världsrekord i bistånd. En procent av vår bruttonationalinkomst används för att minska fattigdomen genom olika typer av biståndsprojekt .
Hur ska alla få mat och rent vatten?
Men är mat och rent vatten något som ska ordnas med olika typer av hjälp utifrån? Kan det bli långsiktigt och heltäckande? Kanske bidrar alla våra godhjärtade ansträngningar till att människors krav riktas åt fel håll, till utländska biståndsgivare i stället för till de egna regeringarna.
De allra flesta regeringar har undertecknat konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna, ESK-konventionen. Den antogs 1966, trädde i kraft 1976 och fick 2008 ett tilläggsprotokoll som ger individuell klagomöjlighet.
De regeringar som undertecknat ESK-konventionen har åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser, respektera, skydda och i sista hand tillgodose sina invånares rätt till mat, hälsa, bostad, utbildning etc.
Mat är alltså en mänsklig rättighet sedan länge. Det är hög tid att rättighetsperspektivet börjar användas om vi ska nå en verklig lösning på problemet med fattigdom och hunger. Det är en avgörande skillnad i angreppssätt!
Offer eller bärare av rättigheter?
Antingen betraktar vi fattiga människor som offer som behöver hjälp eller så betraktar vi fattiga människor som bärare av mänskliga rättigheter som de kan utkräva.
Alla länder måste då naturligtvis införa fungerande skattesystem för att ha råd med sociala reformer. Då duger det inte att till exempel nästan alla 180 miljoner invånare i Pakistan är befriade från skatt eller att utländska investerare tar över jordbruksmark som använts för lokal matproduktion.
Fian Internationalhar i samband med World Food Day, Världshungerdagen lanseratårets rapport Right to Food and Nutrition Watch på temat ”landgrabbing”,tillsammans med två andra globala människorättsorganisationer .
Företag och länder i nord lägger beslag på mark ibland annat Afrika för att producera för sina behov, utan att afrikanska regeringar skyddar sin egen befolknings rätt att kunna försörja sig.
Det är ingen välgörenhetsfråga utan en rättighetsfråga. Dags för regeringarna att ta sitt ansvar!
Lena Klevenås
ordförande, Food First Information
and Action Network (Fian), Sverige