Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Masthuggsteatern | Syndrom Dorian Gray

Scenkonstrecensioner Syndrom Dorian Gray på Masthuggsteatern är framförallt en mycket snygg pjäs, skriver Mikaela Blomqvist.

Teater

Teater

Masthuggsteatern

Syndrom Dorian Gray

Efter Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde

Regi: Johanna Larsson

Scenografi: Råger Johansson

Medverkande: Åsa BodinKarlsson, Hans Brorson, Helen Hansson, Martin Nilsson

spelas t o m 15/12

Det är inte mycket i scenrummet i Masthuggsteaterns fria omtolkning av Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt, Syndrom Dorian Gray, som för tankarna till det viktorianska England. Vi befinner oss i en karg, lysrörsbelyst lokal med betonggolv. Från taket hänger fyra video­skärmar och på den stiliga kylskåpsmagneten vi fick när vi gick in är en död hare avbildad. Titelns förskjutning där porträttet ersatts med ett syndrom ger en föraning om att Masthuggsteatern vill flytta fokus från romanens själva intrig till dess djupare mer symboliska mening: samhällets fixering vid ungdom och skönhet.

Men när skådespelarna väl kommer inminglandes med varsitt champagne­glas visar det sig snart att Syndrom Dorian Gray trots allt på sitt egna vis är tämligen trogen originaltexten där den unge överklasslyngeln Dorian Grays porträtt kommer att åldras i stället för honom själv.

Uppsättning en tar varken hänsyn till könskategorier eller århundraden, utan att det för den sakens skull framstår som det minsta konstlat. Åsa Bodin-Karlsson gör en spjuveraktig tolkning av den cyniske, manipulative Lord Henry. Och Martin Nilsson är inte bara en oväntat bedårande Sibyl Vane utan dessutom, med hjälp av några videoskärmar och perfekt timing, även hennes slött ciggande mor och hennes träningsoverallbeklädde bror Jimmy.

Via samma videoskärmar fylle-vloggar Lord Henry om sina planer på att korrumpera Dorian, traditionell sällskapsdans framförs till klassisk musik spelad ur bergsprängare och en espressomaskin förser den ständigt skvallrande överklassen med kaffe. På skärmen flimrar svartvita stiliga män förbi uppblandat med foton på en neddrogad Pete Doherty.

Syndrom Dorian Gray är framförallt en mycket snygg pjäs. Samtidigt är det just ytan – hur det med några enkla rittsteg förmedlas att sällskapet är på jakt, hur Dorian sorglöst dansar runt och hur skådespelare när de skall åldras 20 år sminkar om sig på scen – som ger pjäsen tyngd. Det påminner publiken om föreställandets och förställningens kraft. Och det är ju också som sig bör i en pjäs om fåfänga och ytlighet.

Mest läst