Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Enligt Stern-rapporten kan I värsta fall kostnaderna för klimatförändringarna om ingenting görs uppgå till 20 procent av BNP. i Sveriges fall skulle det bli 600 miljarder, skriver Lena Westerlund. Bild: Arkivbild: Elisabeth Alvenby

Marknadskrafterna löser inte klimatproblemet

Debatt Marknadskrafterna kommer absolut inte att lösa klimatproblemet. Politikerna bör skyndsamt gå före med kloka offentliga investeringar och statligt stöd för att främja teknikutveckling och dess genomslag. Regeringens utformning av ROT-avdraget har inte haft en utformning som styrt mot energibesparing, skriver LO:s chefsekonom Lena Westerlund.

Klimatfrågan är utan tvivel vår tids globala ödesfråga. Folkopinioner är starka på flera håll och de ekonomiska realiteterna trycker på. I mina begränsade ekonomögon ter det sig som att det råder bred konsensus bland klimatforskare att den naturliga växthuseffekten sakta förstärks. Jordens medeltemperatur ökar och att ökningstakten verkar ha blivit högre med tiden. Utsläpp av koldioxid från industri, energianläggningar och transporter och skövling av skog är sannolika orsaker till det. En höjning av jordens medeltemperatur om två grader under de kommande hundra åren bedöms innebära stora skaderisker. Dessa är torka, översvämningar, spridning av sjukdomar med mera. Politiker måste våga fatta de nödvändiga besluten om konkreta åtgärder. Kan ekonomer bidra med något betydelsefullt till politikerna så de kan driva samhällsekonomin på en mer ekologiskt hållbar väg framåt?

Den brittiske ekonomen Nicholas Sterns rapport från 2006 var unik och bidrog framförallt till att de stora ekonomiska kostnaderna för passivitet i klimatpolitiken ställdes i blickfånget. Rapporten menade att det var stor ekonomisk skada kopplad till att avvakta med att göra insatser mot temperaturhöjningen och det blev intensivt diskuterat i politiken. Trots stor osäkerhet i underlaget, dristade sig rapporten till beräkningar. Att en så stor kostnad som 5-20 procent av global BNP skulle kunna bli tänkbar om inget gjordes i närtid, jämfört med en procent av BNP vid snart agerande, skakade om. Översatt till svensk BNP idag är 20 procent hela 600 miljarder kronor. Siffror i denna fråga tjänar det viktiga syftet att tydliggöra att icke-beslut av politiker också är en typ av beslut med konsekvenser.

Ekonomer kan klara av att säga det obekväma men uppenbara, kanske inte populärt men förhoppningsvis respekterat: Det är inte möjligt att producenter och konsumenter tillåts fortsätta vältra över sina negativa bieffekter på miljön utan högre kostnader för det.

Den djupa ekonomiska kris – skapad av privata företag inom bank- och finanssektorn – som världen nu genomlidit under flera år, riskerar tyvärr att leda till sänkta ambitionsnivåer bland regeringar. Det politiska beslutsfattande kring effektiva insatser, nationella eller internationella, som kan minska fossilbelastningen av produktion och konsumtion, kan bli långsammare när akuta statsfinanskriser och rekordhög arbetslöshet dominerar agendan i flera av världens ekonomiska maktcentrum. Krisen försvårar tyvärr för regeringar att använda de ekonomiskt mest verksamma styrmedlen, skatter och avgifter, för att ta betalt för de negativa effekter på vårt klimat som både företag och hushåll förorsakar. Skälet till det är att det är svårt att höja skatter och avgifter i ett läge där hög arbetslöshet och brist på efterfrågan råder i ekonomin.

Den ekonomiska aktiviteten har sjunkit och därmed rimligen utsläppen av koldioxid, men bara tillfälligt. Krisens ekonomiska politik kan påverka strukturer i ekonomin och därmed minska klimatpåverkan på längre sikt. Privata investeringar har fallit och de offentliga investeringar som i stället görs för att hålla ekonomierna igång, kan om de görs med fokus på att minska koldioxidutsläpp, bidra till bättre transportsystem och annan infrastruktur.

Byggande och ombyggnation är samhällsekonomiskt effektiva att stimulera i kriser. Ombyggnation för energibesparing i bostäder och statliga program för byggande av fler lägenheter, självklart med låg miljöbelastning, är uppenbara behov i svensk ekonomi. Regeringens utformning av ROT-avdraget har inte haft en utformning som styrt mot energibesparing.

I våra ekonomisk-politiska förslag har LO-ekonomerna särskilt pekat på det stora behovet av bostadsbyggande (se Ekonomiska Utsikter, hösten 2010). Regeringen bör nu ta bort ROT-avdraget helt, eftersom vi inte via statskassan behöver subventionera allmän ombyggnad längre för att hålla igång byggandet i krisen. De cirka elva ROT-miljarder kronor per år som läggs av våra gemensamma resurser bör i stället gå till att avhjälpa det stora problemet med bostadsbrist. Antalet hyreslägenheter att tillgå där jobben växer fram, kommer att ha betydelse för om arbetslösheten åter kan sjunka ner till låg nivå igen. En omläggning av detta slag är ett exempel på hur en ekonomisk politik inriktad på full sysselsättning också kan kombineras väl med klimatpolitiska överväganden.

Vissa tillfälliga subventioner till hushåll eller företag kan motiveras för att främja genomslag av ny miljöteknik och för att söka ändra konsumtionsmönster. Infrastruktur bör byggas för att underlätta pendling och godstransporter med låg koldioxidbelastning.

En investeringsstyrd klimatpolitik behöver visst omvandlingstryck genom bibehållen hög nivå på energi- och koldioxidskatter. För att kombinera positiva miljöeffekter med en konkurrensneutral beskattning gäller att de svenska energi- och miljöskatterna är någorlunda likvärdiga med andra länders. Kostnaderna för olika insatser i dag måste också fördelas rättvist för att ge långsiktiga vinster för alla grupper.

I krisen är det problematiskt för Sverige att gå före andra länder genom att höja avgifter och skatter utan risk för skadliga effekter på vår tillväxt och sysselsättning, givet det svåra läge vi har i dag med nästan åtta procents arbetslöshet. Dock bör politikerna gå före skyndsamt med kloka offentliga investeringar och statligt stöd för att främja teknikutveckling och dess genomslag. Marknadskrafterna kommer absolut inte att lösa klimatproblemet.

Lena Westerlund

LO:s chefsekonom

Bild - 2
Mest läst