Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Marie Selander har skrivit en bok om kvinnor inom musiken.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Marie Selander skriver in kvinnorna i musikhistorien

    Marie Selander har spelat musik sedan mitten av 1960-talet. Sedan tiden i ungdomens Nursery Rhymes och framåt har hon funderat på hur kvinnliga musiker och deras musik behandlas. Nu har hon skrivit boken Inte riktigt lika viktigt?

    Hon växte upp i Hammarbyhöjden, en söderförort till Stockholm. På senare tid har Marie Selander och hennes man skaffat en övernattningslägenhet där. Som frilansmusiker funkar det inte att bara bo på landet – i Julita utanför Katrineholm. Men vi träffas på Sergels Torg, tar rulltrappan upp till teaterfiket med utsikt över den allt annat än stillsamma Plattan.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Sen går hon igång, musikern, musikpedagogen och föreläsaren, Marie Selander.

    För några år sedan gjorde hon en radioserie för Sveriges Radio P2, Glastaket. Den handlade om kvinnliga musikers och kompositörers tankar kring genus i musiklivet. Responsen blev stor och hon insåg att det finns så många kvinnliga artister och musiker som borde lyftas fram och som är oförtjänt okända och olyssnade på.

    Det blev till boken Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik. Hennes sätt att ställa frågan: Varför går det så långsamt med jämställdheten inom musiklivet?

    Och boken är som författaren, arg, nyfiken och med stor förändringsvilja.

    - Jag upplevde att det fanns så lite kunskap bland människor i allmänhet om musikhistorien. Det är som ett stort, svart hål. Är man en liten tjej och ser andra tjejer spela elgitarr, så är det lättare att tänka: ”Ja, jag vill också lira". Men ser man inga kvinnor så kommer man inte på det.

    - För mig handlar det om folkbildning, säger Marie Selander efter att ha berättat med stor inlevelse om bluesdrottningen Memphis Minnie och soulsångerskan- och gitarristen Rosetta Tharpe. Boken är full av historier om musiker som betytt mycket, men som ändå aldrig nämns när musikhistorien ska sammanfattas.

    Folklivsforskaren Bengt af Klintberg som läst och tyckt till under arbetet, beskrev Inte riktigt lika viktigt som en kampskrift och det ligger mycket i det.

    - Den här boken ska finnas så att man kan gå vidare i sitt sökande efter kvinnliga musiker. Man pratar om att det finns så få kvinnliga jazzmusiker. Det är bullshit. Kolla i USA och kolla i Sverige, säger Marie Selander och halkar iväg på ett av sina många sidospår, den här gången om kvällen då det var release/släppfest för boken då många musiker dök upp, som snart 90-åriga jazzpianisten Eva Engdahl som fortfarande brinner för jazzen, som musiker och som ordförande för Avesta Jazzklubb. (Engdahl är för övrigt Jojje Wadenius mamma).

    Marie Selander är mån om att sudda bort den skepsis och de fördomar som fortfarande råder mot kvinnliga musiker samtidigt som hon poängterar att hon själv ser till att det är hälften kvinnor och hälften män i de band eller musikteaterprojekt hon drar igång.

    Hon pratar om vikten av att alla tänker till, allt från festivalarrangörer och deras artistbokningar till kvinnliga musiker och deras rekrytering av bandmedlemmar. Musikvärlden, liksom de flesta andra branscher, är full av nätverk, inte minst manliga sådana. Då är det enklast att kontakta de manliga musiker man känner eller boka en kvinna till festivalen/programmet för att fylla kvoten.

    Slagverkaren och trumaffärsinnehavaren Kristina Aspeqvist skrev ett mail till Marie Selander när hon läst boken: ”När jag var ung, då visste jag väldigt lite om olika saker och ting, då var det de äldre grabbarna som satt och bokade. Nu är jag gammal, erfaren och kompetent och nu är det de yngre grabbarna som sitter där och bokar”.

    - Det är så många duktiga musiker som inte kommer fram, som knappt klarar sig på sin musik. Man måste ut och möta sin publik och då spelar det ingen roll hur många tjejer som finns på utbildningarna om de sen inte får spela live, säger Marie Selander. Hon tycker att det går onödigt trögt men ser ändå positivt på framtiden, inte minst på grund av de kvinnliga nätverk som skapats de senaste åren. Det handlar om att hjälpas åt.

    - När Nursery Rhymes med bara tjejer stod på scenen 1965-66, och vi tänkte inte ens på att vi var annorlunda för att vi var tjejer, då kunde jag ändå inte föreställa mig att jag år 2012 skulle skriva en bok om det här. Vi borde ha kommit längre, säger Marie Selander.

    För det är ju så hon känner, boken borde inte behövas och egentligen vill inte hon inte bunta ihop kvinnliga musiker till en gemensam grupp.

    - Jag skulle önska att det gick av sig själv, men det gör inte det.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.