Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Marie Hermanson | Skymningslandet

Litteraturrecensioner En väl genomförd berättelse. Marie Hermansons nya roman Skymningslandet lämnar Mattias Hagberg oberörd.

Roman

Roman

Marie Hermanson

Skymningslandet

Bonniers

Ska jag välja ett ord som sammanfattar Marie Hermansons nya roman måste det bli undantagstillstånd. Inte i den polisiära eller militära bemärkelsen, utan snarare i en social och psykologisk. I Skymningslandet får berättarjaget Martina en möjlighet att ställa sig utanför tiden och samhället. Hos den excentriska tant Florence på Glimmenäs herrgård utanför Uppsala hittar hon och fyra andra ungdomar en tillflykt undan vardagens allt hårdare jakt på jobb, bostad och framtid.

Hos Florence har tiden stått stilla. Hon lever som om fyrtiotalet aldrig har upphört; hon lever på gränsen mellan fantasi och verklighet, mellan då och nu, mellan sunt förnuft och sann galenskap. Hennes liv är ett ständigt pågående rollspel där Martina och de andra ungdomarna blir medspelare. Martina får anställning som sekreterare och finner sig snabbt tillrätta i den bubbla som Florence byggt upp.

Undantagstillståndet är så klart en tacksam litterär situation, utnyttjad om och om igen för att kittla fantasin, skapa spänning och utmana invanda föreställningar. Men också för att undersöka vad som händer med oss människor när vi befinner oss i ett tillstånd utanför tid och rum. Hur reagerar och hur agerar vi när allt verkar tillåtet?

I Skymningslandet laborerar Hermanson med alla dessa möjligheter. Hon utnyttjar undantagstillståndet till max.

Hermansson har skickligt använt den här typen av situationer tidigare för att bygga såväl spänning som psykologiskt djup. Värddjuret är kanske det bästa exemplet – en roman som jag själv återvänt till många gånger. Tyvärr har Skymningslandet inte samma kvalitéer. Den är en effektivt genomförd berättelse, men den lämnar mig tämligen oberörd. Kanske för att Hermanson den här gången är alltför effektiv. Skymningslandet liknar mer ett manus till en underhållande tv-serie, med regelbundna cliffhangers, än en roman. Det är synd. För Hermansson har mycket mer att ge.

Bild - 2
Mest läst