Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Pressbild

Marie Fredriksson | Nu!

Skivrecensioner

Rock

Rock

Marie Fredriksson

Nu!

(Parlophone/Warner)

Vi tar det bästa först. Marie Fredriksson är fri från sin cancer.

Svajig balans och nedsatt syn på ena ögat tycks vara det som återstår av den svåra hjärntumör som hotade hennes liv för drygt tio år sedan. I flera intervjuer har Marie Fredriksson försäkrat att hon är starkare och lyckligare än någonsin, att hon njuter av varje sekund, känner sig fylld av kraft och spirande livslust.

Dessutom har sångrösten utan större problem klarat den tuffa cancerbehandling som kroppen blivit utsatt för. Maries röst har mörknat något. Den känns djupare och om man jämför med hennes album från mitten av 80-talet (Het vind, Den sjunde vågen, Efter stormen) betydligt kärvare, men nerven finns där. Känslan likaså.

Det är i stället låtarna och till viss del produktionen som gör att Marie Fredrikssons första album med nyskrivna svenska sånger på 17 år blir till något av en besvikelse. Plattan är producerad av Marie Fredrikssons man Mikael Bolyos, som även har skrivit tio av albumets tolv låtar och delat på textskrivandet med bland andra Johan Kinde och Kenneth Gärdstad.

Att texterna svämmar över av svulliga kärleksrim och carpe diem-längtan gör inte så mycket, Marie Fredriksson har alltid kunna fylla den mest banala text med trovärdighet och med tanke på att hon haft en dödsdom hängande över sig fungerar till och med strofer som "jag älskar dig för evigt", "kärleken ger dig vingar" och "din tystnad gör mig svag". Men i kombination med de bleka låtarna och en i alla fall emellanåt rätt bredbent produktion blir det svårt att hålla intresset uppe.

Bäst fungerar kanske inte så överraskande Per Gessles bidrag. Hans stillsamma Känn dig som hemma är verkligen fin, och Marie sjunger den med både närvaro och genuin värme. Sedan drar musiken åt alla möjliga håll.

Sista sommarens vals (Maries egen låt) har lånat en del av Eagles gamla Hotel California och förstasingeln Kom vila hos mig påminner om en rockig P3-favorit från ... tja, 1991.

Det är nu! låter som en ratad Roxetteballad där man helt sugit ut syret. Det bästa som nånsin kan hända har en enveten pedal steel som uppgivet jagar någon slags countrykänsla, men det är när sticket efter andra versen plötsligt drar iväg och härmar Gnarls Barkleys Crazy som låten verkligen havererar. Det fungerar inte alls.

Min enda referenspunkt till låtskrivaren Mikael Bolyos är det egna album han släppte 2007. Det märkligaste med det är inte singeln When the lord is about to come – även om den är en stark utmanare – eller att plattan vältrar sig i stelbent Steely Dan-pop, det som förvånar är att Bolyos fortfarande tillåts skriva så uddlösa låtar.

Lyssna också på:

Annie Lennox: Bare

Sarah McLachlan: Fumbling towards ecstasy

Mest läst