Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Marie Demker: Största partierna vill inte ha konflikt

Sannolikt är en stor del av förklaringen till mobiliseringen av politiska krafter utanför vänster och höger att de dominerande partierna inte verkar intresserade av konflikt kring ideologier, inte av sina väljare eller av de framtida samhällen som medborgarna skall leva i, skriver statsvetaren Marie Demker.

Svenskarna vaknade kanske upp med baksmälla den 15 september. Om vi försöker komma bortom den triviala sanningen att människor tenderar att rösta på det parti vars politik de tycker bäst om, vad var det som hände den där kvällen? I ett långsiktigt perspektiv är Sverigedemokraternas etablering i det svenska partisystemet och Feministiskt initiativs snabba tillväxt det mest intressanta.

Den grundläggande strukturella förklaringen är att svensk – och europeisk – politik i minskande grad uppfattas röra konflikter kring tydliga fördelningspolitiska frågor, att de äldre partierna tappar både medlemmar och gräsrotsaktivister men ersätter dem med anställda staber och att nya politiska dimensioner gör sig gällande även i vårt land med sin närmast unika konstituerande vänster-höger-konflikt.

S tar knappt "arbetarklass" i sin mun

Nutida väljare är mindre fästa vid sina partier än väljarna i min barndom. Men tron att den förändringen bara beror på att väljarna är annorlunda i dag är ett misstag. De äldre partierna har slutat tilltala väljarna i termer av ”sina” väljare. Socialdemokraterna tar knappt termen ”arbetarklass” i sin mun och Moderaterna anser sig inte ha några ”kärnväljare”.

Varför skulle då medborgarna göra annat än välja den marmelad, förlåt det parti, som för tillfället är smakligast? Partier som vill fånga in alla väljare och som anser att ursprunget i klasser och intressegrupper är irrelevanta leder till en partikonkurrens mellan varumärken snarare än mellan framtida samhällen. Konfliktnivån kring de klassiska frågorna i svensk politik sjunker, i stället ökar fokus på vems siffror som är mest rätt.

Här dyker SD och FI upp

Här dyker Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ upp. Båda är partier som politiserar en annan dimension i svensk politik, en dimension som rör sig mellan tradition och kulturradikalism. Sverigedemokraterna dominerar – själva eller skuggan av dem – debatten om invandringsfrågorna och Feministiskt initiativ är en ledande kraft i den anti-rasistiska mobiliseringen. Men de engagerar också människors politiska känslor.

I Göteborg fick Sverigedemokraterna flest röster i riksdagsvalet i valkretsar i nordöst, på Hisingen och i Frölunda. De valdistrikt där Sverigedemokraterna fick högst andel av väljarnas stöd var landsbygdsområden, villa- eller förortsområden från 1950- och 1960-tal med bostadsrättslägenheter. Alla gränsade de också till bostadsområden med betydligt lägre socioekonomisk standard.

Sociologen Maria Kefalas visar hur främlingsfientlighet och rasism i Chicago återfinns just i gränsområdena till de allra fattigaste och mest kriminellt belastade bostadsområden (Working-class heroes 2003). Hon påpekar att ”närheten till de ghettoiserade områden oroar eftersom den påminner om hur nära de befinner sig dessa, de andra, ekonomiskt och socialt”.

Kefalas menar att viljan att förstärka de kulturella och moraliska gränserna mellan ”vi och dom” blir avgörande för den egna framtiden. Samma typ av resonemang för statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin i sin studie av UKIP:s väljare i Storbritannien (Revolt on the right 2014) då de hävdar att för UKIP:s väljare ”är politik inte längre en konflikt kring ekonomisk fördelning”. Partivalet tycks alltså handla om andra saker än vad vi vanligen menar med vänster-höger-frågor.

De valdistrikt där Feministiskt initiativ fick flest röster var i stället innerstadsområden, företrädesvis i Majorna, Linné och Masthugget. Områden som för 100 år sedan beboddes av den allra fattigaste arbetarklassen, men som i dag samlar människor med stort kulturellt och socialt kapital.

Min tolkning är att även för dessa väljare har politiken upphört att vara en konflikt kring ekonomisk fördelning. Även för dem är partivalet en markering av en moralisk gräns, en gräns som förstås går någon helt annanstans än för Sverigedemokraternas väljare.

Så, sannolikt är en stor del av förklaringen till mobiliseringen av politiska krafter utanför vänster och höger att de dominerande partierna inte verkar intresserade av konflikt kring ideologier, inte av sina väljare eller av de framtida samhällen som medborgarna skall leva i.

Min farhåga är att om partier inte representerar samhällets grundläggande skiljelinjer kan de heller inte leverera politik som möter medborgarnas behov av social och ekonomisk utveckling. Partierna behöver förändras men vi som medborgare måste också ställa mycket större krav på deras förändring. Inte fly dem.

Mest läst