Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Maria Wångersjö: Det finns ett annat Hammarkullen

Kulturdebatt I sin iver att förklara hur arkitekturen förstör människorna har Mark Isitt utmålat de som bor i Hammarkullen som förstörda. Det skriver frilansjournalisten Maria Wångersjö apropå artiklarna om Hammarkullen.

Mina barn har just nu ett projekt i skolan som heter "Var stolt över ditt Hammarkullen". De är faktiskt stolta – så länge de stannar här. Här lever de ett ganska normalt liv med lek och läxor, och i Hammarkullen har de flesta barn nära till kompisar och fina lekplatser. Men när de blir gamla nog att åka härifrån, och konfronteras med människor från innerstan, kommer det att vara slut med den stoltheten. Då kommer de att träffa på folk som tror att Birros tv-serie Hammarkullen var en dokumentär, eller att GP visste vad de pratade om när de skrev att det var upplopp här ute för några år sedan (vilket det inte var). Och de kommer att träffa människor som tror på Mark Isitt när han utmålar Hammarkullen som helvetet på jorden; där ingen möter någon annans blick, där bara män vågar gå ut före fem, och bara gangstrar efter fem.

Mina barn kommer att undvika att svara på frågan var de bor, precis som jag ofta gör. Mina föräldrar, däremot, med lägenhet i höghusgettot Linnéstaden, behöver aldrig riskera att mötas av en flackande och besvärad blick och det obligatoriska "jamen … det är väl fin natur" när de berättar var de bor. Det är djupt orättvist.

Jag förstår att Isitt vill väl, men i sin iver att förklara hur arkitekturen förstör människorna har han utmålat oss som bor här som förstörda. Vi blir kränkta och ledsna, och det drabbar oss och våra barn. Det drabbar dessutom våra huspriser och våra möjligheter att få hit nyetableringar – nu och under lång tid framöver.

Hade Isitt frågat oss som bor i Hammarkullen hade han kanske gjort en annan tolkning av det han såg under sitt besök här. Visst är husen grå, men innehållet i husen – människorna – är det inte. Vi vill göra det bästa av våra liv som alla andra, och den viljan övervinner även den tristaste arkitektur. Vi är förbannat trötta på att utmålas antingen som gangstrar eller som deprimerade socialfall. (Visst finns här sociala problem, som alltid följer i kölvattnet av lägre inkomster. Men arbetslösheten kan vi väl ändå inte skylla på husen? Jag anklagar snarare det faktum att de flesta rekryterare är etniska svenskar bosatta i innerstan.)

Många av oss har valt att bo här. Vi har jobb och normala inkomster, men vill slippa en del av innerstans nackdelar, till exempel den etniska likriktningen, den sjukliga köksrenoveringshetsen och det förbannade tjatet om surdeg och lakrits. I stället får vi trevliga och avslappnade människor från jordens alla hörn till grannar, en lugn och närmast bilfri miljö, rimliga huspriser och Göteborgs bästa grönsaks- och köttaffärer. Här må se grått ut, men det är lägre risk att bli utsatt för ett brott här än inne i stan (men det stöder förstås Isitts tes, eftersom innerstan nästan uteslutande består av höghus, medan vi har ganska många radhusområden här ute).

Nu valde Isitt att inte fråga oss. I stället besvarade han sina frågor i förväg, och letade sedan bekräftelse när han kom hit. Samma beteende uppvisar mina barn, när de bestämmer sig för att köttgrytan är äcklig innan de smakar, bara för att de inte gillar färgen. Men de är sex och åtta år. Isitt är vuxen och borde faktiskt veta bättre.

Jag tycker att Mark Isitt kan ta och be om ursäkt. Och när han gjort det är han välkommen hem till mig, så ska jag visa honom ett annat Hammarkullen. Och kanske prata om hur vi med arkitekturens hjälp bättre kan ta tillvara de resurser som finns här, i form av erfarna, strävsamma, trevliga människor. Och barn, som förtjänar att få vara stolta över sitt område.

Mest läst