Vad är väl ett svenskt institut i Istanbul, Rom eller Aten? Bara en onödig utgiftspost? Den rödgröna regeringen tycktes i alla fall ha enats om Medelhavsinstitutens obetydliga betydelse, medan jag reagerade med ryggmärgen hos en gammal humanist som en gång jagat klassisk bildning – bland annat bland just romerska ruiner.
Lyckligtvis var vi många som förfärades över regeringens synbara förakt för institutens värdefulla gärningar för forskning, kunskapsspridning, kulturutbyte mer mera.
Korkat! Dåraktigt! Kulturskandal! Sådana omdömen har professorer och kulturredaktörer kastat efter de rödgröna den gångna veckan.
För att försöka stilla den opinionsstorm som vredgade lärdomsivrare piskat upp tog ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, till slut till orda i radions Kulturnytt.
– Det här är inget skarpt förslag, kved hon.
Vad var det då? Ett ”smålöjligt hypotetiskt resonemang” av det slag som kulturministern i en annan uppmärksammad radiointervju förklarat att hon inte vill ägna sig åt?
Om svaren i den intervjun, som bland annat berörde censur, är ett tecken på att kulturministern ingenting kan, hur skall man då tolka forskningsministerns svar?
Hellmark Knutsson kan inte svara på frågan hur beslutet att dra in anslaget till nämnda institut dök upp i budgeten. Hon tillstår att det kan vara så att ”inte alla fakta eller konsekvenser blivit fullt belysta”. Visserligen får instituten stöd även via forskningsfrämjande institutioner som Vetenskapsrådet, Riksbankens jubileumsfond med flera. Men grundanslagen från Utbildningsdepartementen är den ekonomiska basen. Den basen är en förutsättning för fortsatt verksamhet.
Nu skall anslagsfrågan utredas. För säkerhets skull understryker Hellmark Knutsson att regeringen visst tycker det är lika viktigt med forskning inom humaniora och samhällsvetenskap, som att exempelvis finansiera naturvetenskapliga satsningar på hemmaplan (vilket föreföll vara det område som anslagen skulle överföras till i stället).
Läge att andas ut och dra ett streck över den pinsamma historien i tron att utredningen visar behovet av instituten? Näpp! Jag är inte fullt lika hämndlysten som en Pallas Athena, men min oro och vrede är ännu inte stillad.
Forskningsministern kanske inte högg huvudet av instituten med berått mod, men det är illavarslande att en budget kan rymma hypotetiska förslag som ingen riktigt vet vem som bär ansvaret för eller vet bakgrunden till. Regeringen och dess ministrar tycks irra runt. Det väcker oro inte bara för kultur- och forskningspolitikens framtid utan för hela landets.