Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Maria Berggren | Kära Lindholmen

Magnus Haglund läser om arbetet för att bevara Slottsberget och Lindholmen och påminns om att staden är en verklighet under ständig omförhandling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Maria Berggren

Kära Lindholmen – från slumkvarter till riksintresse

Blanka förlag

Min första egna lägenhet låg i Gamla Lundby. På helgerna gick jag långa promenader i de intilliggande områdena, bland annat kring Lindholmen och Slottsberget, och en dag slank jag in på Port Arthur och drack en kopp kaffe. Det var en alternativ värld som öppnade sig. Den gamla sjömanskrogen från 1918 var som hämtad ur någon av Evert Taubes visor, ett ruffigt ställe fullt av alkisar och sjöbusar. Bara det faktum att namnet refererar till platser i Kina, Tasmanien och en stadsdel i Åbo, gjorde haket till ett äventyrsterritorium, en seglats ut i vida världen, ungefär som i Möte i monsunen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Litet utanför kände jag mig förstås. Eller snarare mycket utanför. Men det är något speciellt att ha fått uppleva stämningen på detta osannolika ställe, stökigheten och farligheten, den dova belysningen och den tunga cigarrettröken. Det här var i början av 1980-talet och några år senare bestämdes det att den ökända krogen skulle gå i graven och rivas.

I Maria Berggrens bok om det passionerade arbetet för att bevara de unika miljöerna på Slottsberget och Lindholmen, finns också berättelsen om hur Catharina Olesen, efter några år som motorelev på styckegodsbåtar och senare utbildning på Sjöbefälskolan, bestämmer sig för att köpa restaurangen tillsammans med en arbetskamrat på Arendalsvarvet. Samma dag som de skall träffa ägarna brinner Port Arthur. Någon har använt trotyl för att spränga en båt som ligger intill husfasaden och i sprängningen följer halva restaurangen med. Men Olesen ger ändå inte upp och erbjuder två spänn för den brandskadade krogen. Och till slut, efter många års renoveringsarbete, förhandlingar med stadsarkitekten och kommunpolitikerna, och ännu en eldsvåda, lyckas hon få upp Port Arthur igen och inviger restaurangen 1997.

Det ringer en klocka hos mig när jag läser om sprängningen. Det är det där med trotylen. Jag minns den långa, vindlande sångberättelsen Sveriges undervattensbåt, på albumet Slottsbergets hambo å andra valser med Rolf Lundqvist och Arbete & Fritid från 1972, med sin obetalbara refräng ”Bam, bam, bam, bam, bamyl, under vatten blir det tung rekyl, mycket värre än ett ton trotyl, bam, bam, bamyl”.

Jag fick skivan på min trettonårsdag och sedan dess har Slottsberget varit något av en mytisk plats, halvt verklig och halvt overklig. När jag under promenaderna gick omkring bland trähusen med de drömska trädgårdarna uppe på berget brukade jag nynna på inledningsfraserna i titelsången: ”Slottsbergets hambo dansas bara i mars fallera, resten av året dansar man vals, anarkister, feminister, rödgardister, en burk med klister, alla ger hals”. Det här var verkligen ett annat Göteborg, ett frihetligt mellanrum fångat i Rolf Lundqvists skarpa och poetiska minnesbilder från början av 1970-talet. Men hippiedrömmarna tycktes också leva vidare mellan husen, i en sorts stökig stillhet, och det fanns en oemotståndlig lockelse i den vemodiga men demokratiskt inbjudande känslan.

I Maria Berggrens bok finns konstnären Jan Berghs färggranna omslagsbild till Slottsbergets hambo avbildad och även Rolf Lundqvists fotografi av den holländske sjömannen och varvsarbetaren Peter som bodde i hus 20, tillsammans med sina gäss Willy och Lisa. Ja, det är många udda och särpräglade berättelser som fångas i den här boken som dokumenterar det enträgna arbete som mängder av människor lagt ned för att bevara den gamla bebyggelsen på Slottsberget och Lindholmen. Det här är ju stadsdelar som faktiskt var tänkta att försvinna. För Slottsbergets del handlade det om att platsen bokstavligen skulle sprängas i bitar. Så Rolf Lundqvist visste vad han sjöng om.

I slutet av 1950-talet hade de styrande bakom Lindholmens varv väckt idén om att spränga berget för att utvidga varvsområdet och 1964 gav Riksantikvarieämbetet sitt tillstånd. Då grep Evert Taube in och såg till att det publicerades ett större reportage i Göteborgs-Tidningen, i december 1965, författat av journalisten Sven Schånberg. I artikeln står Taube i basker och halsduk och pekar ut över hamninloppet. ”Om detta berg sprängs för snöd vinning blir det en internationell skandal som kommer att brännmärka göteborgarna.” Reportaget följdes upp med en enkät där bland andra Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och Per Nyström uttalade sig, till stöd för Taubes vilja att rädda Slottsberget.

Men det skulle komma att bli fler hot om rivningar under de kommande decennierna. Maria Berggren, som själv har bott på Slottsberget sedan slutet av 1960-talet, berättar egna minnen om kampen för att bevara först träkåkarna på berget och senare också den gamla bebyggelsen på Lindholmen, inklusive den anrika teatern och biografen Aftonstjärnan från 1903. Det är många människors insatser som lyfts fram, och framförallt är detta en berättelse om kollektiva protester. Men boken är också en hyllning till två arkitekter, vilkas arbeten kommit att spela stor roll för det konkreta räddandet av miljöerna: Lolo Jakobsson och Birgitta Holmdahl.

Det viktiga med den här boken, förutom själva dokumentationen och sammanställandet av väsentliga fakta, är känslan av möjlighet. Staden är inte en statisk, opåverkbar entitet, utan en föränderlig verklighet under ständig omförhandling. Det är inte bara lagar och förordningar, trafikhänsyn och kommersiella överväganden som styr skeendet. De historiska minnena och spåren av tidigare liv, liksom förbindelserna mellan olika skikt och betydelselager, är avgörande för den komplexitet som en stad är i behov av för att fortsätta att vara levande.

Maria Berggren lyfter fram det dynamiska spelet mellan den bevarade bebyggelsen och etablerandet av nya utbildningar och nya företag på Lindholmen, och berättar också om den roll som färjeförbindelsen Älvsnabben spelat för de utökade kontaktytorna. Det tar bara några minuter över älven och väl där finns de olika verkligheterna sida vid sida.