Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Margareta Strömstedt | Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte

Litteraturrecensioner Med en stämma som tvingar läsaren att lyssna skriver Margareta Strömstedt om kärlek och död, om litteratur och pedagogik och sexualitet.

Biografi

Biografi

Margareta Strömstedt

Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte

Albert Bonniers förlag

Margareta Strömstedts nya bok, Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte, ser förrädiskt lättsmält ut: liten och nätt, med milt karamellrött omslag. I tretton fristående kapitel berättar författaren om händelser och möten som påverkat hennes liv och yrkesverksamhet.

Det handlar om kärlek och död, om litteratur och pedagogik och sexualitet.

Det börjar under tidigt sextiotal. Den småländske missionspastorns dotter är frustrerad ung hemmafru på sjunde våningen i en nybyggd Stockholmsförort, medan maken gör karriär på Expressens kultursida. Men med rasande energi läser hon allt som behövs för att ”smälta in” i ”kultursvängen”, så att hon ogenerat vid sin makes sida kan umgås med tidens stora andar: Olof Lagercrantz, Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist, Maria Wine, Sun Axelsson, Göran Palm, Lars Forsell, Ingmar Bergman … och den åldrade Aksel Sandemose, som skriver så smittande om romantisk längtan, utstötthet och jantelag.

Snart är hon själv kulturarbetare, och recenserar barnlitteratur i DN varje vecka. När det radikala sjuttiotalet kommer får hon jobb på teve, och gör dokumentärfilmer om författare. Vilket i flera fall leder till att hon sugs in i deras liv: inblåst på en enslig ö delar hon sovkammare med Tove Jansson, hon går som barn i huset hos Astrid Lindgren och får flytta hem till Sara Lidman under en tid, för att lära sig hur en skapande människa bör leva.

Att vistas i en författares närhet framstår som ett sätt att tränga in i litteraturen, och påverka den, och kanske till slut bli författare själv.

Här finns en stämma som skickligt tvingar mig att lyssna på obehagligt intima detaljer – och lockar fram ett igenkännande, som gör mig delaktig: minnen av förnedring, skuldkänslor, skamlig extas.

Att längta så starkt efter något att man låter sig slukas av det … och att sedan, när förintelsen är nära, resa sig med ett skrik av smärta och återerövra sig själv.

Kanske är det just där som litteraturen uppstår.

Bild - 2
Mest läst