Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Marcus Priftis | Det otäcka könet. En bok om manlighet.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Marcus Priftis | Det otäcka könet. En bok om manlighet.

    Det otäcka könet vill diskutera mansrollen men Marcus Priftis trampar snett redan i inledningen, skriver Elin Grelsson Almestad. Slutsatsen är att positionerna blir låsta, när feminister och mansrättsaktivister träter om vilket kön det är mest synd om.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Sakprosa

    Marcus Priftis

    Det otäcka könet. En bok om manlighet.

    Leopard förlag

    Marcus Priftis Främling, vad döljer du för mig? från 2012 var en lättsam genomgång av rasistiska strukturer och antirasistisk teoribildning. I samma andra fortsätter han nu att granska maskulinitet, mansrollen och redogöra för teorier kring manlighet. Utgångspunkten är mansnormen som struktur och problem, för båda könen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det är ett hedervärt uppdrag att i en folkbildande anda försöka tillgängliggöra teoribildning för en bredare skara, med enklare ord och egna exempel. Dessvärre trampar Priftis snett redan i inledningen. Han tar här avstamp i Raewyn Connells numera klassiska bok Maskuliniteter (1996).

    Connell definierar mansidealet som den konfiguration av genuspraktik som för tillfället legitimerar patriarkatet, vilket hos Priftis tolkas som att mansidealet finns till för att förtrycka kvinnor – männen är irrelevanta, annat än i egenskap av förövare. I en fotnot nämner han Connells begrepp hegemonisk maskulinitet, det vill säga den form av maskulinitet som värderas högt i ett samhälle och sätter normen för vad manlighet är.

    Vad som lämnas därhän är att Connell inom ramen för detta påtalar hur också män blir lidande av den normgivande maskuliniteten och av patriarkatet. I stället tolkas Connell och hennes anhängare mot de som valt det andra perspektivet, det vill säga att det är män som förtrycks i samhället av en statsfeminism. Slutsatsen är att positionerna blir låsta, när feminister och mansrättsaktivister träter om vilket kön det är mest synd om.

    In träder Priftis och påtalar att män både kan vara offer och vinnare i patriarkatet. Ett och samma normsystem kan mycket väl skapa problem och lidande för både kvinnor och män, påtalar han, vilket är ungefär det både Raewyn Connell, genusforskare och inte minst feminister i allmänhet påpekat i flera decennier.

    Enligt Priftis är dock denna mellanposition ett risktagande, eftersom du riskerar att identifieras som motståndare till båda sidorna. Det är tyvärr både felaktigt och en farlig vanföreställning.

    Det otäcka könet har ett tydligt syfte i att väcka intresse för och diskutera mansrollen, i synnerhet hos dem som är nya inför ämnet. Ändå kan jag inte låta bli att många gånger undra vem mottagaren är. Här växlas hejvilt mellan grundläggande genusdefinitioner och blå och rosa filtar på bebisar och en diskussion om begreppet man flu och manlig svaghet, hela tiden i ett rasande tempo som kan villa bort den mest pålästa.

    Precis som i Främling vad döljer du för mig? saknas en stark redaktörshand som förmår sålla och stryka i alla infall och utläggningar. Som dubbelkollar Priftis tolkningar av källor och har relevanta exempel. Det är synd, för mellan varven finns intressanta spår kring hierarkier, våld och makt.

    Särskilt lyckas kapitlet om manlighetens skadeverkningar sätta fingret på hur både män och kvinnor drabbas. Här tonar Priftis ner sig och får en mer allvarlig och frustrerad ton, som gör både språket och ärendet gott.

    Likaså är han skarp i relation till klass, där han lyckas visa på hur mansidealet verkar på skilda sätt i olika klasser men också skär rakt igenom dem. De män som trodde att de var upplysta feminister genom att vara mer intresserade av Bob Dylan-vinyler och skäggtrimning än av bilsport och muskelbyggande får en välbehövlig och klassgenomtänkt känga.

    Men här saknas också en självreflexivitet. Det finns inget egenvärde i att använda sig själv som exempel i en bok om strukturer och makt, men när Priftis endast exemplifierar med sig själv rörande föräldraskap och papparollen blir jagets frånvaro i alla andra utläggningar påtaglig. Hur förhåller han sig själv till mansidealet?

    Inte minst blir det tydligt när Priftis redogör för en text av undertecknad, om mediemannens dominans, där han skriver att det enda man behöver för att ta platsen mitt på scenen är ett gott självförtroende, ett starkt nätverk av likasinnade mediemän och tillräckligt många twitterföljare.

    En självkritisk diskussion kring Priftis egen roll i medielandskapet, där han är en inflytelserik debattör och författare, och om den struktur som han själv ofrånkomligen är en del av hade varit på sin plats.

    .

    Ämnet
    Debattören och författaren Marcus Priftis (bilden) granskar maskulinitet, mansrollen och redogör för teorier kring manlighet. Utgångspunkten är mansnormen som struktur och problem, för båda könen.

    Skribenten
    Elin Grelsson Almestad är författare och kulturskribent. Hon medverkar regelbundet på GP Kultur och krönikerade senast om kulturens framtid efter valet.