Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Mannerström: Mata duvor är inget för mig

Mat Vad är det som driver en 76-åring att fortsätta jobba när han äntligen hittat hem, på en gård bortom allfartsvägen? Inte är det grinig gubbilska – den är bara ett missförstånd, menar Leif Mannerström själv.

Leif Mannerström står otåligt och frustar på gårdsplanen. Valpen Leon, deras tredje av jätterasen dogue de bordeaux, studsar lyckligt runt i sin ännu alldeles för stora kropp.

Husse och hund är lika på ett sätt som slår mig långt senare: Det yttre skalet är stort och sammanbitet. Innanmätet mjukt, ungt och nästan blödigt. Bådas yttre kan skrämma skiten ur folk. Men det vill varken valp eller husse förstå. Att man instinktivt känner att de här två gruffar man inte med.

 

Leif Mannerström stannar till och ylar mot himlen:

– Att jag inte begripit det här tidigare. Att det är så här man ska bo, bara att gå rakt ut.

 

Han drar iväg neråt sjön Åsunden i sin leksak fyrhjulingen. Leon på flaket, flämtande.

Det är en grå marsdag när naturen står stilla och väntar. Det har Leif Mannerström aldrig gjort. Jo, han har en bra off-knapp, men att stå stilla och invänta är ingen Mannerströmsk paradgren.

 

Är det något han är rädd för så är det att stagnera. Tappa greppet. När vi ses är det två veckor kvar tills han fyller 76 år och han tycker att livet har varit fantastiskt. Fel. Det är fantastiskt.

– Mata duvor är inget för mig, jag vill ha driv, lust. Med den takt jag kör tar det väl slut plötsligt, men jag är inte rädd för att dö, inte om det sker snabbt. Lilian och barnen klarar sig, men jag vill inte lämna barnbarnen. Det känns svårt att inte få vara där. Och vänner dör, den svarta kostymen får hänga framme.

Han uttalar det precis som allt annat, som en skön skröna, men med en raspig botten. Glömmer aldrig orden han råkade höra som barn, bekanta som sa ”den pojken blir det inget av”.

Revanschlusten, att bli något, trots en kärleksfull men ryckig uppväxt med nya hem och nya familjer hela tiden, har stillnat. Men inte viljan att röra sig framåt.

 

– Sitt!

Några dagar tidigare på en stor matmässa på Eriksberg. Leif Mannerström hutar åt mig och fotografen Sören Håkanlind. Senare inser vi att han använt den bestämda hund-rösten, men det vet vi inte då. Vi sitter.

Vi har problem med att få till en intervjutid och har dykt upp vid sämsta tänkbara tillfälle. Han är fyra timmar försenad från Stockholm, har missat minst en programpunkt där hans älskade kollega Christer Svantesson har fått hoppa in och laga Wallenbergare på kockscenen.

 

Leif Mannerström rör sig som en smidig haj över mässhavet mot sin egen monter där hans och sonens nya sås-serie ska presenteras.

Tjingsar på folk. Blir stoppad av kvinnor i pärlhalsband och av barn som tar mobilfoton. Han kan knappt gå på Liseberg med barnbarnen Kelly och Lille-Leif, den buttre köksnestorn har blivit en folkkär kändis som jurymedlem i tv.

 

Leif är stressad men det syns inte utanpå. Han jobbar. Då finns inte tid för journalister.

– Ring på måndag.

Jag ringer på måndag.

– Ring senare, jag är knappt vaken, måste duscha och laga frukost.

Han tar hand om allt i köket, inköp och matlagning. Handlar både på Lidl och i saluhallen. Ingen snobb, köper det som är bra. Men han vet inte hur man sorterar tvätt.

 

Tre dagars mässgolvsarbete hörs i rösten. Leif Mannerström är trött. Morgon-tv:n står på i bakgrunden, barn och barnbarn har varit på helgbesök.

Han är bra på att släcka bränder, att ta itu med det som ligger precis framför honom. Dottern har koll på kalendern. Förfrågningarna är många: böcker, tv, intervjuer, samarbeten där namnet Mannerström ska ge tyngd åt kastruller, såser och utemöbler.

Långa men vilsamma bilresor mellan den solgula gamla förläggargården sydväst om Ulricehamn in till restaurang Kometen i Göteborg där han numera huserar. Efter Sjömagasinet, som 1999 fick och (desto arbetsammare) lyckades behålla en Guide Michelinstjärna i elva år, skulle livet snurra långsammare.

 

Slumpen förde dem hit, en vän hittade den då nedgångna gården. Nu med gästhus, bastu (med skylten Gubbdagis) och ett utekök som Leif längtat efter hela sitt liv – han räknar upp alla olika sorters grillar och grejer som ska upp i sommar.

Hustrun Lilian petar upp glasögonen på näsryggen och konstaterar leende att maken skulle blivit olidlig om han inte haft delägarskapet av Kometen, om han inte haft något dagligt.

 

Leif Mannerström har bakat drömmar med hallonsylt och kokoskakor. I en panna ligger fyra små vårkycklingar på efterputtring och i en kastrull tjocknar apelsinmarmelad. Han har väntat på oss och väntan funkar inte, då går kökshänderna i gång.

Vi står i det största lantkök jag sett. En köksö och en säkert tre meter lång arbetsbänk. Överallt grytor och pannor, ett 30-tal flaskor oljor och vinäger, fyra pepparkvarnar, 19 glasburkar fyllda med torrvaror och nötter, ett dussin krukor med färska örter och en post it-lapp med en tandläkartid.

 

Lilian Mannerström borstar de eviga hundhåren från klänningen och letar bilnycklar, ska hämta en vän i Ulricehamn. Efter drygt 50 års äktenskap avslutar de varandras meningar, ropar, håller med och säger emot och vet var den andres mobiltelefon ligger men inte den egna. Lilian har hämtat foton på barnbarnen och några på dem själva som yngre. Leif blir blank i ögonen och mumlar ”så satans snygg, titta på henne”.

 

De möttes hemma hos en bekant i Göteborg. Han 21, hon 17. Lilian hade pojkvän men ringde honom dagen därpå och sa som det var: att hon träffat en annan. För Leif var det färdigt direkt när han såg henne.

– Jag har nog hjälpt till att reda upp ditt liv Leif, säger Lilian.

 

När jag frågar om hans privata familjeliv är en reaktion på hans egen bakgrund blir han tyst. Han har inte gjort den analysen, men föräldrarnas liv har påverkat honom. Skilsmässobarn vid ett års ålder. Pappan gifte om sig fyra gånger, mamman tre. Leif växte upp med en älskad pappa som var en obotlig fruntimmerskarl. Ständiga flyttar. Nya fruar, nya hem.

– Det är klart att jag kom vid sidan om.

 

Hur många halvsyskon han har vet han inte. Släktingar kan dyka upp när som helst, på middagar och tågperronger. Det är ingen sorg, och det är inte synd om honom, det är mer en nyfikenhet.

 

Veckan efter vår träff ska han spela in Vem tror du att du är?, SVT:s släktforskningsprogram. De får att bita i.

– Farfar hade en familj i Stockholm och en i Göteborg. Det kan bli intressant att få veta mer om.

 

Farmor Cecilia och pappa Gösta grundlade hans matresa. Cecilia drev restaurang i Stockholm och satte en liten Leif på spårvagn nummer fyra, varv efter varv, så att hon fick jobba några timmar i fred. Och efter ännu en ny fru-flytt, denna gång till Göteborg, såg pappan till att sonen gick ombord på Amerikabåtarna.

17-åringen blev fjärdekock med sovplats längst ner under propelleraxeln. Två och ett halvt år senare gick han i land, och resan mot att bli en av gastronomins största började. Henriksberg, Golfrestaurangen i Hovås, Johanna och Sjömagasinet är några spelplatser. Plus år utomlands, otaliga uppdrag. Memoarer är på gång, men det går trögt.

 

– Jag kan inte skriva. Skolgången blev inte bra med alla flyttar, jag kan inte sätta punkt och komma på rätt ställe.

 

Livet har dundrat på. Leif och Lilian har jobbat hårt, de har ”skapat sig tur, betalat skatt, aldrig legat någon till last”.

– Jag har varit sjukskriven två gånger, vid mina hjärt- och höftledsoperationer, tjänat mina pengar själv och betalat enorma summor i skatt, säger Leif, och han och Lilian åker in i en tidsmaskin, pratar om åren när de jobbade till fem på morgnarna, hon som dekoratör och medhjälpare. Åren med småbarn, som var jobbhårda men bra.

– Vi kompletterar varandra, Lilian och jag. Vi äter och dricker gott men inget överflöd.

 

Brats, unga människor med pappas pengar, gillar han inte:

– Om några gäster börjat härja och vaska skulle jag kasta ut dem, jag skulle sparka dem i röva!

 

Pengar har aldrig varit ett självändamål, däremot trygghet. Han vet att han lever priviligierat, bolaget omsätter miljoner och han ”har så det räcker till momsen”.

Han glömmer aldrig ögonblicket när han råkade välta och krossa innerfönstren som han köpt för att få upp värmen i en dragig kåk i gamla Annedal. Nybliven pappa, ung kökschef och 40 kronor kvar av månadslönen. Tårarna som kom, hur han lovade Lilian att de aldrig mer skulle vara fattiga. Förhandlingen dagen därpå som gav honom höjd lön, tjänstebil och lån till en insatslägenhet i Askim.

 

Den berömda ilskan då?

Leif Mannerström är glad, tacksam och nöjd. Men i dag är han arg. Vansinnigt arg på en recensent som enligt honom spelat fult, velat bli bjuden för att i gengäld skriva en fin recension.

– Människor som bär sig illa åt. Människor som inte gör sitt jobb, som fuskar. Det gör mig förbannad. Att man misslyckas är en sak, det får man göra i min närhet. Men man måste göra sitt bästa.

 

Han menar att hans omtalade ilska är ett missförstånd:

– Det handlar om pondus. Jag blev chef vid 23, en pojkspoling som var tvungen att tala om var skåpet skulle stå i en tid då restaurangköken dröp av elakhet. Hade själv tänkt sluta på grund av det och lovat mig att om jag någon gång blev chef skulle jag vara hygglig. Aldrig kräva något av någon som jag inte kräver av mig själv.

 

Han har aldrig tvekat att ringa upp makthavare eller journalister. Och kvällstidningarna tvekar inte att ringa upp honom, de vet att han kan vara en formidabel citatmaskin, särskilt när det gäller äldres mat. Då svingar han skoningslöst. Varför gör dålig mat till gamla och sjuka honom så arg?

– Det är ett svek! Du och jag kan få dålig mat på en restaurang men gå därifrån. Men de som inte har något val? Det finns oerhört bra storkökspersonal men också lata, okunniga människor som kastar bort skattepengar och sviker de äldre.

Han hötter med näven i luften:

– Och att kalla äldre och sjuka för ”brukare”, vilket dumt ord.

 

Han tycker att jag ska skriva ut krogrecensentens namn och håller inte med när jag förklarar att det kan jag inte, att jag inte vet vad som är sant och att det inte hör hemma i en porträtt-text.

 

Leif Mannerström muttrar vid motstånd. Men ger sig. Leons tassar slår mot ytterdörren. Husse öppnar och de hamnar i en kampsportsliknande ömhetskram.

– Husse ser arg ut men du vet att jag är snäll.

 

Leif Mannerström

Ålder: Fyllde 76 år i förrgår.

Bor: På en gård i Tvärred utanför Ulricehamn.

Familj: Hustrun Lilian, vuxna barnen Sebastian och Petronella, två barnbarn.

Bakgrund: Har i över 50 år tjänat svensk gastronomi, blivit rikskänd som jurymedlem i Sveriges mästerkock och Sveriges yngste mästerkock, gett ut ett dussintal kokböcker och fått massor av utmärkelser (stoltast är han över Kungens medalj). 

Aktuell: Med boken Matens makt som kommer ut i april, skriven tillsammans med GP-journalisten Britt-Marie Mattsson.

Mest läst