Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 2
Mama.

Mama

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skräck

Skräck

Mama

Regi: Andrés Muschietti

Med: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau och Megan Charpentier

Spanien/Kanada, 2013 (100 min)

BERGAKUNGEN

Det är svårt att vara förälder nuförtiden. Evighetslånga dagisköer. Folk som himlar med ögonen när någon försöker drista sig till att amma offentligt. Fik med barnvagnsförbud. Eller ännu värre – som ett kafé i Stockholm införde tidigare i år – totalt barnstopp. Man vågar knappt tänka på vad som skulle hända ifall den här filmens snarstuckna titelfigur skulle haft vägarna förbi. Maken till överbeskyddande snedtändning får man nämligen leta efter.

Men låt oss börja från början, fem år tillbaka i tiden. Finansmannen Jeffrey har skjutit ihjäl två kollegor och sin exfru för att därefter fly med de två små döttrarna Victoria och Lilly till en stuga i skogen. Men just som Jeffrey är på väg att ta livet av både sig själv och flickorna dyker en dunkel skepnad upp och gör kaffeved av honom.

Nutid: Flickorna, nu åtta och sex år gamla, hittas vid liv men beter sig som skygga djur mer än som människobarn. De är svarta av lort och rör sig blixtsnabbt och krabblikt som om de inte gjort annat än sett spiderwalkscenen i Exorcisten på repeat. Jeffreys bror Lucas och flickvännen Annabel får vårdnaden om barnen och den inte helt lätta uppgiften att försöka återanpassa dem. Hela tiden hävdar flickorna att någon vid namn "Mama" vakar över dem där i huset – och att hon är rejält sotis.

Så börjar besynnerliga saker ske. Annabel tycker sig skymta en gestalt i en dörröppning och hör främmande röster från barnens rum. Och det är här man i så många andra hemsökta-hus-rysare ledsnar eftersom det ju bara är för människorna i kåken att helt sonika ge sig av därifrån. Men just för att hotet i Mama är så pass diffust och Annabel aldrig riktigt får kläm på om hon inbillar sig eller inte accepterar man att hon trots allt håller ut i sin strävan att få barnen på banan.

Mama är baserad på en endast tre minuter lång kortfilm som Andrés Muschietti spelade in i en enda tagning för några år sedan. När Guillermo del Toro fick upp ögonen för den ledde det till att han som producent tog sig an långfilmsversionen. Resultatet har blivit en sorgset vemodig historia om en något missriktad moderskärlek från andra sidan graven. Men när det ska börja letas i gamla arkiv och söka sig bakåt i tiden för att luska ut vem denne gengående "Mama" egentligen är/var och på så sätt finna lösningen på hur man oskadliggör hemsökerskan – då känns allt för väl igen från andra spökrullar.

När USA:s president Franklin D Roosevelt i sitt installationstal 1933 uttalade de berömda orden "The only thing we have to fear is fear itself" var det många som trodde att han syftade på depressionen, men jag är övertygad om att det i själva verket var skräckfilmsdramaturgi han ville lyfta fram. För det är ju allt som oftast så att det är som läbbigast så länge skräcken får förbli en förnimmelse. Och finns det något obehagligare än barn som pratar om och med någon som ingen annan ser (Lex Alfons Åberg)? Men här lyckas Muschietti faktiskt visa upp sagans monster med precis rätt balans mellan förkroppsligad ruggighet och tillräckligt oformlig flyktighet för att vi inte ska känna oss lurade på den skräckbild vi själva fram till dess skapat för vårt inre.

Och när "Mama" väl presenterar sig är hon helt enkelt förbannat jävla otäck.

Bild - 1
Bild - 3
Mest läst