Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Malin Lindroth: Hur befria mannen från mannen?

Kulturkrönika

Böckerna landar på mitt skrivbord med några dagars mellanrum. Först kommer Julian Assanges ganska nya Memoarer är prostitution nedtecknade av spökskrivaren Andrew O’Hagan, och utgivna mot Assanges vilja. Sedan kommer en ny antologi Men – mannens frigörelse från mannen. Att jag börjar läsa böckerna parallellt är en tillfällighet som visar sig bli intressant.

Först antologin. Det ska genast säga att Men rymmer några av de bättre texter på det hala temat mansbefrielse som jag har läst på senare tid. Hur befriar man mannen från mannen? Ytterst blir det förstås en fråga om att befria mannen från privilegier, en utgångspunkt som bäddar för mer reflekterande texter än tugget om Knausgårds babyrytmik eller manskramkampanjen som uppstod i kölvattnet av romanen Dingo, Dingo.

Självreflektion och inåtblickande är gemensamt för de flesta av antologins texter. Joakim Forsberg skriver intressant om manlighetsrörelsen och landar i en inspirerande önskan om att uppfinna en plats vid sidan av ”en fristad, en marginal, som jag tänker kalla jag, vars sak är bygd på intet”. Stefan Lindberg söker sig tillbaka till pappa, farfar och den egna inre flickan, ”den där matande varelsen”, i en text som berör mig starkt. För att nämna två av flera höjdpunkter. När jag tillfälligt lägger ifrån mig antologin och i stället plockar upp Assanges memoarer kunde kontrasten inte vara större.

Assanges bok är något så ovanligt som en ofrivillig självbiografi. Femtio sidors intervjuer har kapats av spökskrivaren O’Hagan och pub­licerats mot Assanges vilja, en text som börjar tämligen genretroget men efterhand utvecklas till en plågsam orgie i självhävdelse. Alla, alla är emot Assange – tidningarna, journalistpacket, Sverige, världen – och ingen uppskattar hans storhet som den uppskattas borde. Så kan biografin sammanfattas. Huruvida porträttet är rätt­visande eller en illvillig karikatyr låter jag vara osagt. Det intressanta är att boken ger röst åt en man vi möter hela tiden men nästan aldrig hör uttala sig så avslöjande som här: den djupt narcissistiske maktmannen.

Det är intressant att läsa Men ihop med Assanges/O’Hagans bok. Medan den förra fungerar bekräftande och stärker mig i allt jag redan tror på kommer den senare med en större utmaning: jag tvingas förhålla mig till en röst som inget mindre är än ­patriarkatets småttigt storslagna röst, en röst jag hör överallt, i tusen stämmor, men sällan ser avslöjad så här. Det gör Assanges bok ofrivilligt angelägen. Kanske rentutav mer angelägen än Men?

Malin Lindroth. Författare. Som tycker att alla ska se Lubiewo Kärleksön på Stadsteatern.

Mest läst