Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
ml

Malin Lernfelt: Kvinnor är inte maskiner

Det måste dock finnas en gräns för hur långt människor får gå för att tillfredställa sin barnlängtan. Den gränsen går vid att använda en annan människas kropp som bebisfabrik, skriver GP:s Malin Lernfelt i sin krönika.

I början av hösten publicerades Kajsa Ekis Ekmans debattbok Varat och varan. Boken aktualiserade återigen debatten om att tillåta surrogatmödraskap, en fråga som drivits av bland annat av den folkpartistiska riksdagsledamoten Barbro Westerholm och EU-minister Birgitta Ohlsson.

I en intervju i Sydsvenskan säger Westerholm:

– De här barnen finns redan och det kommer att födas nya och då måste vi komma till rätta med det juridiska läget.

Att människor brutit mot lagen skulle alltså vara ett bra skäl till att säga ja till att kvinnor får användas bebisfabriker? Varför då? Det finns många saker som "redan finns" men som man för den sakens skulle inte bör legalisera. Surrogatmödraskap är av flera orsaker en sådan sak.

Hur det skulle kunna bli om Sverige tillät surrogat fick jag en inblick i en tidig lördagsmorgon när resten av familjen sov. Jag hamnade framför ett avsnitt av Dr Phil på TV4+. Ämnet som diskuterades var just surrogatmödraskap. Eller rättare sagt, bebistillverkande kvinnors obefintliga rätt att ha någon som helst känslor för den produkt de framställer, och vad som händer när surrogatmodern trots det väljer att behålla barnet.

Jag kände stort obehag inför de ståndpunkter ett antal människor, med Dr Phil och en advokat i surrogatbranschen i spetsen, framförde. Det var som om det inte var människor de talade om, utan maskiner (kvinnorna) och varor (barnen). Lösningen enligt Dr Phil var att samtliga delstater i USA bör införa samma typ av lagstiftning som i Kalifornien, där surrogatmamman oavsett vad som inträffar inte kan backa, utan måste lämna i från sig det barn hon burit under sitt hjärta i nio månader. De enda vars känslor spelade någon roll var det barnlösa paret. Punkt.

Nu kan man så klart invända att Dr Phil är slask-tv, producerad för att hemmafruar skall ha något att göra på eftermiddagarna. Jag säger inte emot. Men det är oväsentligt. Programmet jag såg gav nämligen en tydlig bild av hur man resonerar runt kvinnor, barn och graviditet i ett samhälle där surrogatmödraskap är tillåtet.

Det är naturligtvis sorgligt att inte alla människor som vill skaffa en bebis kan göra det. Men i dag har vi kommit så pass långt att många fertilitetsproblem kan avhjälpas. Både provrörsbefruktning, spermie- och äggdonation är tillåtet i Sverige. Transplantationer av livmödrar till kvinnor som förlorat sin är nära förestående. Möjligheten finns också att adoptera eller bli fosterfamilj. Det måste dock finnas en gräns för hur långt människor får gå för att tillfredställa sin egen barnlängtan. Den gränsen går vid att använda en annan människas kropp som behållare och utsätta henne för risker som kan ge svåra psykiska och fysiska men.

Vi vet inte vad det innebär psykologiskt för ett foster att bäras av en person som inte vill eller kan knyta an under graviditeten. Inte heller finns det tillräckligt med forskning på hur det påverkar nyfödda barn att skiljas från den enda person de "känner" direkt efter födseln. Däremot vet man att kvinnor som tvingats ge upp sitt nyfödda barn ofta har svårt att komma över en sådan förlust.

Därför är det är varken romantiskt, biologistiskt, oqueert eller omodernt (vilket Nina Lekander hävdar i Expressen) att problematisera surrogat, utan sunt. I alla fall om man vill leva i ett land där kvinnor inte maskiner och barn inte är varor. Och där det finns förståelse för att det som sker vid en graviditet är inte en produktionsteknik utan något mycket mer komplicerat.

Mest läst