Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Malin Lernfelt: Klasshat leder ingenstans

    Hat är ytterst sällan konstruktivt. Det som måste bekämpas är inte rikedom utan fattigdom, skriver GP:s Malin Lernfelt.
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    För drygt två år sedan skrev jag en krönika med rubriken Odla din självömkan. Den handlade om organisationen Allt åt alla som i en kampanj med namnet Odla ditt klasshat anordnade bussresor till delar av Göteborg där de ansåg att så kallade klassfiender bor och verkar. Vilka dessa områden var är inte svårt att räkna ut. Det handlar om stadsdelar där det förvisso finns en del människor med makt och stora förmögenheter, men i princip lika många med relativt normala inkomster som valt att prioritera sitt boende före annan konsumtion.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Kampanjen var alltigenom hatisk och syftet tycktes först och främst vara att få människor att skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Som om världen skulle vara en bättre plats för människor i utsatta områden om direktörer och entreprenörer inte fanns.

    Nu har samma kampanj nått huvudstaden. I nästa vecka går motborgarbussen mot Solsidan i Saltsjöbaden. Förbundet beskriver på sin hemsida hur de bjuder på en guidad tur och berättar lite om några av Sveriges rikaste utsugare. I en debatt mot KDU-ordföranden Aron Modig i SVT:s Gomorron Sverige i går morse menade Shabane Barot från Allt åt alla att de hatiska bussresorna är bra eftersom många är arga och frustrerade över sina livssituationer, och att odla sitt klasshat kan vara ett sätt att vända missnöjet till handling på ett konstruktivt sätt.

    Tillåt mig tvivla. Hat är ytterst sällan konstruktivt. Att göra det till ett problem att det finns en viss inkomstspridning i samhället är det inte heller. Det som måste bekämpas är inte rikedom utan fattigdom. För fattigdom är (för att citera Madickens pappa i Astrid Lindgrens bok Madicken och Junibackens Pims) som att vara bunden till händer och fötter, man kan inget göra. Man är alldeles hjälplös när någonting händer, sjukdom eller annat som är svårt här i livet.

    Nu är den fattigdom som finns i dag inte riktigt densamma som för hundra år sedan. Men det finns fortfarande människor som lever på en nivå som de flesta av oss anser vara orimlig. Människor som inte har råd att gå till tandläkaren eller hämta ut medicin. Som trängs i små lägenheter fulla av ohyra. Att det är så kan – och bör - man vara arg och frustrerad över.

    Lösningen är dock inte en ökad splittring i samhället eller att hata människor som lyckats klättra på samhällsstegen. Tvärtom är vad som behövs respekt och samarbete. Och en medvetenhet om att de skattepengar som människor på Solsidan och i andra ”klassfiendeområden” jobbat ihop kanske är det som gör det möjligt för sämre lottade att få ekonomiskt bistånd eller en chans att studera och få det bättre.