Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Malin Lernfelt: Det här med rosa

Varje gång mitt barn kräver att få gå klädd helt i rosa känner jag ett obehag, skriver Gp:s Malin Lernfelt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hon är tre och ett halvt och kastar sig med tindrande ögon över leksaksbutikernas julkataloger vilka precis landat i vår brevlåda. Efter att hänfört ha bläddrat en stund säger hon:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– En sån här ska tomten ge till mig. Jag kikar över bordet för att se vad det är hon fallit för. Det är en Barbieprinsessa. Klädd i rosa,rosa rosa och rosa, från topp till tå.

– Tycker du om den? , frågar jag henne.

– Ja mamma, för den är för tjejer, svarar hon bestämt.

Det hugger till i magen. Det sättet att dela in världen är inget hon lärt sig hemma. Trots att jag själv är rätt förtjust i rosa känner jag som medveten medelklassmamma ofta ett behov av att begränsa min dotters tillgång till just den färgen och det den representerar. Det är en ständig balansgång att lyckas göra det utan att begränsa henne som person. Jag har tvingats inse att när man är tre, fyra år kan rosa vara väldigt lockande.

Men rosa är också svårt. Svårare än alla andra färger. Just för att rosa mer andra färger inte bara är en färg, utan en markör som (lite olika beroende på kontext) skickar starka signaler om kön, klass, ålder och sexualitet.

Rosa har vare sig vi vill acceptera det eller inte blivit kodspråk för infantil kvinnlighet. Ett svagt femininum med låg status. Billigt och bortskämt

Om detta skriver socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson i sin nya bok ”Rosa - den farliga färgen”. Hon har bland annat intervjuat småbarnsföräldrar och sett att många är skeptiska till att klä sina barn i rosa ”flickföräldrarna för att de finner färgen fastlåsande och förtryckande och pojkföräldrarna för att de är rädda för att sonen skall uppfattas som en flicka”.

Ambjörnsson beskriver också hur en del vuxna män undviker rosa eftersom det associeras med kvinnlighet och i förlängningen homosexualitet, medan andra använder rosa för att framstå som representanter för en mer modern och jämställd manlighet. Samtidigt försöker queeraktivister förändra det kulturella innehållet i den rosa färgen, från svaghet till styrka och självständighet.

Än har de dock inte lyckats. Och varje gång mitt barn kräver att få gå klädd helt i rosa känner jag ett obehag. För jag vet att människor omedvetet kommer att läsa och behandla henne som den lilla sköra prinsessa hon inte är. Mitt yngsta barn är tuff som få med en vilja som bohusgranit. Jag ser helst att det förblir så. Därför känner jag mig tvungen att ransonera rosa.