Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Malin Lernfelt: Bota rädslan som göder hat

Vi måste alla arbeta för att göra det ovanliga vanligt och det okända känt, skriver Malin Lernfelt.

Jag är en rätt vanlig person. En sådan som du som läser det här förmodligen också är. Vanliga personer kan visserligen vara väldigt olika. Samtidigt finns det något som de allra flesta vanliga människor har gemensamt. Det är behovet av trygghet. Att vara trygg är viktigt. Och vad skapar trygghet? Jo att omge sig med människor som förstår vad man talar om. Att befinna sig i miljöer där man vet hur man skall agera. Att göra saker på samma sätt man gjort förut. På samma sätt som ens mamma eller pappa kanske har gjort. Och deras föräldrar före dem. Att ta fram samma julduk, och sjunga samma nubbevisor vid midsommar som man gjort varje år skapar kontinuitet. Människor upplever att de ingår i ett sammanhang när de sjunger de där nubbevisorna med andra människor som sen barnsben haft samma traditioner. Det är tryggt. Och det är ett beteende som sitter långt in i ryggmärgen på människor.

I många hundra år var Sverige ett land där alla var rätt lika. Människor visste var de hade varandra. Vissa hade lite mer pengar och andra lite mindre. Men man hade ungefär samma referensramar och världsbild. Det var gud, kyrkan, kungahuset, fosterlandet, jul, påsk, midsommar och höstskörden. Och nubbarna.

Så är det inte i dag. De senaste decennierna har hundratusentals människor från vitt skilda delar av världen slagit sig ned i Sverige. Nu måste vi samexistera. Och det säger sig själv att det är svårare att relatera till människor med helt andra referensramar än en själv. Som kanske kommer med påståenden som vänder upp å ned på hela ens världsbild. Som pratar på ett sätt som upplevs hotfullt eller som gör saker på rakt motsatt sätt än alla man dittills träffat på. Det är klart att en massa människor känner sig otrygga. Det man inte förstår är man ofta rädd för. Vare sig det är en komet i på himlen, jämställdhet eller islam.

Jag kan inte se det på annat sätt än att det är rädda människor som protesterar mot att muslimerna i Göteborg skall få bygga sin moské på Hisingen. Samma rädda människor har de senaste veckorna drivit hatkampanjer på nätet mot framförallt människor från Mellanöstern, efter att en gammal kvinna misshandlats till döds på en parkeringsplats vid ett varuhus i Landskrona. Många av de rädda planerar dessutom att lägga sin röst på Sverigedemokraterna i höstens val. Andra lika rädda kallar svenska tjejer för horor. Eller vägrar ta i hand.

Hur skall man då bemöta denna rädsla? Jag tror inte att man kommer särskilt långt med förakt i alla fall. Inte heller med att aggressivt påpeka att de är idioter. Däremot borde man fråga vad det egentligen är de är de tror skall hända? Vad är det som är så farligt eller fel med att människor är olika?

De rädda måste precis som vi vanliga människor fått göra för länge sedan, lära sig att sluta sätta upp försvarsmurar mot det som är annorlunda. För den som vågar lyssna och lära kommer då snabbt en insikt om att mångfald berikar. Om man är trygg i sin identitet är det inte något hot att någon annan inte bär på samma världsbild.

Och även om inte fegisarna tror det, kan jag garantera att vi är egentligen ganska lika allihop. Vi föds och vi dör, skrattar och gråter, lever och lär. Och vi behöver alla känna oss trygga. Därför måste vi alla arbeta för att göra det ovanliga vanligt. Det okända känt. Så att ingen behöver vara rädd och arg.

Mest läst