Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Många har en åsikt om Makode Lindes konst och debatten har blivit en del av hans vardag.
Många har en åsikt om Makode Lindes konst och debatten har blivit en del av hans vardag.

Makode Linde ser inte sina hatare som ovänner

Han skapade sensation och blev världskänd över en natt med skriktårtan. Nu har han precis avslutat soloutställningen Negerkungens återkomst som splittrat Sverige. Är Makode Linde en av våra mest radikala konstnärer?

Ett ihärdigt vårregn faller över det välkända triangelmönstret på Sergels Torg. Inne på Kulturhuset samlas det vanliga gyttret av människor: pensionärer som köper kaffe och småkakor i väntan på en föreställning och småbarnsföräldrar som möts i spretiga barnvagnsklungor. Makode Linde kommer upp för en av rulltrapporna, insvept i en gul regnrock. Han är gängligare än vad jag väntat mig, mer karismatisk och han har en mjuk och nästan övertydligt vänlig ton när han pratar. Som om han vore barnläkare eller psykolog och inte alls en konstnär som blivit utsatt för misshandel och kallad rasförrädare. 

– Titta här, säger han och håller upp sin mobil och visar mig en nyskriven debattartikel om sin konst. 

– Den är så konstig, hon verkar ha fått en del om bakfoten. 

Makode Linde står i sin gula kappa, sveper med pekfingret längs skärmen och läser vidare. Ännu en
artikel som försöker sammanfatta honom och rösterna kring hans konst. Han sätter sig ned.  

Hur mår du?

– Jag mår bra, men jag är trött. Jag är såpass trött att jag inte får plats med några andra känslor.

Tid kan vara en subjektiv upplevelse och det har varit en lång vinter för Makode Linde. Kvällen innan vi träffas var han med i en sista debatt kring sin utställning Negerkungens återkomst, som orsakade rubriker i månader innan någon besökare ens hade sett konstverken. 

– Det känns som om jag har åldrats tjugo år under den här utställningen. Jag besväras knappt av att felciteras längre, det blir bara… LOL, säger han och ler. 

 

Det är svårt att hitta en aktiv samtida konstnär som lika tydligt skär rakt igenom yttrandefrihetens innersta misshagliga kärna som Makode Linde. I sin omskrivna serie Afromantics använder han sig av blackface, en rasistisk nidbild av svarta, i allt från performancekonst till söta små samlartallrikar med kungaparet. När han fick det åtråvärda uppdraget att presentera en stor soloutställning på Kulturhuset i Stockholm blev slutresultatet en djungel i svart och neon med totempålar, hyddor och blackfacedockor hängandes i strypsnaror. I ett hörn möttes besökarna av en liten grupp svarta bollar med plakat som utropade ”Jag är inte Neger”. Bredvid dem – en fyrkantig liten figur med plakat: ”Inte boll men ändå kränkt”. 

Makode Linde döpte utställningen till Negerkungens återkomst och ett bråk eskalerade under vintern med Kulturhusets vd Benny Fredriksson, som vägrade använda namnet i Kulturhusets marknadsföring. Som en direkt följd av bråket lämnade Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg de Geer sin tjänst i protest. Chefsbråket har följts av en rad utspel i media, röster som tagit ställning för eller emot och långa trolltrådar i sociala medier där tonen är minst sagt uppskruvad. 

Makode börjar bli frustrerad över att samtalet går i cirklar.  

– De är lite humorbefriade, säger han om sina kritiker och beskriver att han upplever att det finns en stark klyvning inom den svarta diasporan i Sverige.

I ett kluvet Sverige ville Makode erbjuda en gråzon och bjöd in till ett ”pzykadeliskt afrika-live långt upp i kaninens hål”. Alice i underlandet-metaforen gick inte förlorad hos de personer som protesterar mot Makode Lindes konst. Att som rasifierad person i Sverige 2016 gå och se en konstutställning som heter Negerkungens återkomst och glupskt reproducerar rasistiska stereotyper borde vara lite som att falla ned i ett svart kaninhål fyllt av rakbladsvassa knivar. 

– Vissa tycker det är okej att använda n-ordet, andra tycker inte det. Fine, det får man ha förståelse för, förklarar Makode Linde. 

– Men något jag verkligen stört mig på är att vissa personer säger sig veta hur andra människor upplever utställningen, det är ju helt bananas! Jag tror att en av grunderna till att folk känner sig kränkta är att de inte kan hantera att man kan bli både illa berörd och skratta av samma upplevelse.

 

Makode Linde växte upp på Södermalm med mamma Tove Linde, som arbetar med barnteater. Tidigt lockades han in i klubblivet och i slutet av 00-talet skapade han den framgångsrika klubben Ficks på F12 tillsammans med musikproducenten Kornél Kovacs. Makode stod för det visuella och det var här han en kväll klädde ut sig till trollkarl, använde levande målade kycklingar som accessoarer och placerade levande akvariefiskar i martiniglas. Några besökare fick nog och larmade polisen. Svarta rubriker och en uppmärksammad rättegång följde. 

Några år senare, en söndag i april 2012, ligger Makode inbakad i en mänsklig tårta. Installationen ”Painful Cake” på Moderna Museet var en konstnärlig tour de force där han fick sitt publika genombrott. Videofilmer och bilder där han skriker av smärta när gäster skär i tårtans nedre regioner spreds snabbt i sociala medier. En av gästerna som skar med tårtspaden var Sveriges dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, vilket orsakade ett massmedialt eko internationellt och Afrosvenskarnas riksförbunds krav på kulturministerns avgång. 

 

När han nu ser tillbaka på sitt livs performance berättar Makode att han in i det sista var osäker på om installationen skulle lyckas. Även då var Marianne Lindberg de Geer närvarande och hon tog en bild som fått stor spridning, där Makode Linde matas med tårta av Lena Adelsohn Liljeroth. 

– Alla älskar den bilden. Jag började garva, för jag hade inte räknat med att bli matad. Där lyckades kulturministern klå mig, säger han och ler.

Hon överlistade dig?

– Definitivt! Och på ett oerhört kreativt sätt som gjorde att hon tog kontroll över situationen och fick mig att hålla käften. Jag hade några sekunder på mig att överväga vad jag skulle göra. Som konstnär har jag stor respekt för symboler och står kulturministern där med skeden då tar jag vackert skeden i mun.

Det var ganska hårda ord som haglade runt dig de dagarna.

– En förvirrad coon, en rasförrädare. Ja, det är några av de mest rasistiska omdömen jag någonsin hört. 

Lärde du dig något av den upplevelsen?

– Jag lärde mig att bry mig marginellt om vad folk säger (skratt). Men jag lärde mig också att inte se mina haters som ovänner. Hur ska man annars deala med homofober, rasister… det kommer alltid finnas människor som kommer fram och säger sin mening,
rycker en i håret och god knows what.

 

Det tycks som om Makode Linde på ett otäckt sätt blivit van vid påhopp. Som icke-vit och homosexuell utsätts han ofta för märkliga omdömen från omvärlden. Men att angripa en konstnär är en annan sak som direkt kan kopplas till yttrandefrihet och demokrati. Jag frågar om utställningen i Strömstad sommaren 2013 när han blev misshandlad av en man som gick till attack med en svensk flagga. Makode rycker på axlarna och säger att han tycker det är ”tragikomiskt”.

Men ditt liv är väl ingen pjäs? Är det tragikomiskt att bli
misshandlad?

– Jag måste få skratta åt det, eftersom det är en del av min vardag. Men jag har ju vänner som kan titta på mig med rädsla i blicken och tro att jag ska explodera.

Du har ändå en hotbild runt dig. Vilket pris är du beredd att betala?

– Alltså, mamma har beordrat mig att ta taxi i stället för tunnelbana på kvällarna. Det är klart att hon är orolig. 

En aspekt som går förlorad i mediebilden kring Makode Linde är hur enormt omtyckt han tycks vara. Vår intervju avbryts flera gånger av människor som kommer fram för att kramas eller ge beröm. Gästboken på Kulturhuset är nedklottrad av kärleksbetygelser. Det är lätt att se att det vilar något av en modern Kung Midas över Makode Linde. Det han rör med sina konstnärliga fingrar förvandlas till skandalomsusat guld. Men det tycks också vara hans förbannelse. 

Hur gör du för att inte ta allt personligt? 

– Det är ett tveeggat svärd. Många konstnärer vill ju få
uppmärksamhet, annars blir det svårt att kunna leva på det man gör. Därför är det skönt för mig att ha Berlin som tillflyktsort. Jag bor där hälften av tiden. I Stockholm kan jag inte tänka på något annat än debatten kring min konst. 

 

Världen har förändrats sedan Makode Linde serverade sig själv som tårta. Väljarsympatierna för Sverigedemokraterna har mer än fördubblats och före detta kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger i en uppmärksammad DN-intervju att hon anser att medierna förtiger fakta om invandringen och berättar att hon ibland läser den främlingsfientliga sajten Avpixlat. Samtalstonen upplevs av många som extremt polariserad och debatten har blivit en del av Makode Lindes vardag. 

– När tårtan blev känd var det ingen som andades ett uns om identitetspolitik. Det har tillkommit några nya ord till vokabuläret sen sist. Och rent konstnärligt… ja, det finns ganska mycket i idélådan som inte ställts ut än, säger han och ler.

Makode Alexander Joel Linde
Ålder: 35 år.
Bor: Stockholm och Berlin.
Familj: Stor. Förutom min biologiska familj har jag en pojkvän och nära vänner.
Förebild: Tim Exile. En musiker som gör så avancerad musik att det känns som mitt huvud exploderar. Jag kommer aldrig kunna förstå honom. 
Bakgrund: Klubbarrangör, musiker och dj. Har studerat på Adolf Fredrik Musikskola, Konstfack, California College of Art och Konsthögskolan
i Stockholm. 
Aktuell: Nä, det orkar jag inte vara på ett tag (skratt).

Mest läst