Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Majdan – torget där Ukraina formade sin framtid

Proteströrelsen i Ukraina började med hoppet om att landet skulle kunna gå med i EU, något som för många ukrainare är liktydigt med rättssäkerhet och välfärds­samhälle. Men en demokrati inom den Eurasiska unionen skulle innebära ett hot mot Putins styre i Ryssland, skriver historikern Timothy Snyder.

Det var studenterna som var först med att demonstrera mot president Viktor Janukovytj på Majdan, torget i centrala Kiev, i november i fjol. Detta var de ukrainare som hade mest att förlora, de unga människor som spontant såg sig själva som européer och som önskade sig ett liv och ett ukrainskt hemland som var en del av Europa. Många av dem stod till vänster politiskt, några av dem långt ut på vänsterkanten. Efter åratal av förhandlingar och månader av löften hade deras regering, med president Janukovytj i spetsen, i sista ögonblicket nekat att skriva under ett stort handelsavtal med EU.

När kravallpolisen kom i slutet av november och misshandlade studenterna anlände en ny grupp, Afghanistanveteranerna, till Majdantorget. Dessa medelålders män, tidigare soldater och officerare i Röda armén, många märkta för livet av sina krigsskador, kom för att skydda ”sina barn”, som de uttryckte det. De menade inte sina egna söner och döttrar: de syftade på gräddan av ungdomen, landets stolthet och framtid. Efter Afghanistanveteranerna kom många andra, tiotusentals och därefter hundratusentals, vid det laget inte så mycket för att ta parti för Europa som för att försvara anständigheten.

Vad innebär det att komma till Majdan? Torget ligger inte långt från några av de viktigaste regeringsbyggnaderna och har nu blivit en traditionell plats för demonstrationer.

Intressant nog finns ordet majdan på ukrainska men inte på ryska, men det används även av rysktalande på grund av sina speciella konnotationer. Det kommer helt enkelt från det arabiska ordet för ”torg”, en offentlig plats. Men majdan betyder nu samma sak på ukrainska som det grekiska ordet agora på engelska: inte bara en marknadsplats där människor råkar träffas utan en plats där de träffas avsiktligt, för att rådslå, för att samtala och för att skapa ett politiskt samhälle. Under demonstrationerna har ordet majdan kommit att beteckna själva den offentliga politiska handlingen; de som använder sina bilar för att organisera offentliga aktioner och skydda andra demonstranter kallas till exempel automajdan.

Bland demonstranterna fanns företrädare för alla ukrainska medborgargrupper: rysktalande och ukrainsktalande (även om de flesta ukrainare är tvåspråkiga), människor från städerna och landsbygden, folk från alla landets regioner, medlemmar av alla politiska partier, unga och gamla, kristna, muslimer och judar.

Vartenda större kristet samfund var repre­senterat, av medlemmar och i flesta fall också präster. Krimtatarerna marscherade i imponerande antal och judiska företrädare gjorde det till en hederssak att stödja rörelsen. Mångfalden på Majdan var imponerande: gruppen som bevakade sjukhusen för att regimen inte skulle kunna kidnappa de sårade drevs av unga feminister. En viktig jourtelefonlinje som demonstranterna kunde ringa när de behöver hjälp var bemannad av HBT-aktivister.

Den 16 januari försökte den ukrainska regeringen med president Janukovytj i spetsen göra slut på det ukrainska civilsamhället. Genom en rad lagar, som antogs i hast och utan att följa den normala tågordningen, avskaffades yttrande- och mötesfriheten, och den lilla tillsyn av de verkställande myndigheterna som återstod togs bort. Avsikten var att förvandla Ukraina till en diktatur och göra alla som deltog i Majdan, vid det laget förmodligen över en miljon människor, till brottslingar. Resultatet blev att demonstrationerna, som fram till dess hade varit helt och hållet fredliga, blev våldsamma. Janukovytj tappade stöd, till och med i sin politiska bas i sydöst, nära den ryska gränsen.

Efter att i flera veckor ha reagerat fredligt på kravallpolisens gripanden och misshandel hade många ukrainare fått nog. En fraktion bland demonstranterna, varav vissa men långtifrån alla var företrädare för den politiska högern och extremhögern, bestämde sig för att ta strid mot polisen. Bland dem fanns medlemmar i det högerextremistiska partiet Svoboda och en ny sammanslutning av nationalister som kallar sig Högra sektorn (Pravyj Sektor). Unga män, varav vissa men inte alla tillhörde högerextrema grupper, försökte med våld inta de offentliga platser som hölls av kravallpolisen. Unga judiska män bildade en egen stridsstyrka, en sotnja, för att ta upp kampen mot myndigheterna.

Det laglösa våld från regimens sida som inleddes i november fortsatte ända in i februari, trots att Janukovytj återkallade de flesta av diktaturlagarna. Medlemmar av oppositionen sköts till döds eller utsattes för iskallt vatten från brandslangar och dog av nedkylning. Andra blev torterade och lämnade att dö i skogen.

Under de två första veckorna i februari försökte Janukovytjregimen återinföra vissa av diktaturlagarna via dekret, byråkratiska genvägar och ny lagstiftning.

Den 18 februari blev en aviserad parlamentsdebatt om grundlagsreformer plötsligt inställd. I stället skickade regeringen tusentals kravallpoliser på demonstranterna i Kiev. Hundratals människor skadades av gummikulor, tårgas och batonger. Dussintals blev dödade.

proteströrelsen började med hoppet om att Ukraina en dag skulle kunna gå med i EU, en förhoppning som för många ukrainare är liktydig med rättssäkerhet och välfärdssamhälle, slut på rädsla och korruption, och en fri marknad utan skrämselmetoder från syndikat som kontrolleras av presidenten.

Proteströrelsens förlopp har påverkats starkt av att det finns ett rivaliserande projekt med bas i Moskva, den så kallade Eur­asiska unionen. Det är en internationell ekonomisk och politisk union som ännu inte existerar men som enligt planerna ska bildas i januari 2015. Till skillnad från EU bygger Eurasiska unionen inte på principerna om jämlikhet och demokrati i medlemsstaterna, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.

Det är tvärtom en hierarkisk organisation, som till sin natur är sådan att det är osannolikt att man skulle godkänna medlemsstater som är demokratier med rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. En demokrati inom Eurasiska unionen skulle innebära ett hot mot Putins styre i Ryssland. Putin vill ha med Ukraina i sin Eurasiska union, vilket innebär att Ukraina måste vara totalitärt, vilket i sin tur innebär att Majdan måste krossas.

Diktaturlagarna från den 16 januari var uppenbarligen utformade enligt rysk modell, och förslaget lades fram av ukrainska lagstiftare med nära band till Moskva. Lagarna verkar ha varit Rysslands villkor för ekonomiskt stöd till Janukovytjregimen. Innan de offentliggjordes erbjöd Putin Ukraina ett stort lån och utlovade sänkta priser på rysk naturgas.

Men i januari blev inte resultatet att man kapitulerade för Ryssland. Människorna på Majdan försvarade sig, och demonstrationerna fortsatte. Vart detta kommer att leda kan ingen svara på; det är bara i Kreml man är tvärsäker på vad det hela betyder.

Protesterna på Majdan, fick vi gång på gång höra av den ryska propagandan och av Kremlvänner i Ukraina, är lika med nationalsocialismens återkomst till Europa. I München läxade den ryske utrikesministern upp tyskarna för att de stöder folk som gör Hitlerhälsning. De ryska medierna hävdar ständigt att de ukrainare som demonstrerade är nazister.

Det är naturligtvis viktigt att vara uppmärksam på extremhögern i ukrainsk politik och historia. Den är än i dag ett betydande inslag, men den är mindre viktig än extremhögern i Frankrike, Österrike eller Nederländerna. Men det var den ukrainska regimen, inte dess motståndare, som hemföll åt antisemitism och sade åt kravallpolisen att det var judar som stod i spetsen för oppositionen. Regeringen intalade alltså sig själv att dess motståndare är judar, medan den intalade oss att dess motståndare är nazister.

Det märkliga med påståendena från Moskva är den politiska ideologin hos dem som kommer med dessa påståenden. Eurasiska unionen är EU:s fiende, inte bara strategiskt utan även ideologiskt. EU bygger på en historisk lärdom: att krigen under nittonhundratalet utgick från felaktiga och farliga idéer, nazismen och stalinismen, som man måste ta avstånd från och faktiskt betvinga genom ett system som garanterar en fri marknad, människors fria rörlighet och ett välfärdssamhälle. Eurasianismen framställs å andra sidan av sina förespråkare som motsatsen till en öppen demokrati.

Den eurasiska ideologin drar helt andra slutsatser av nittonhundratalet. Den grundades 2001 av den ryske statsvetaren Aleksandr Dugin, och dess mål är att införa nationalbolsjevism. Eurasianismen tar inte avstånd från totalitära ideologier utan uppmanar tjugohundratalets politiker att låna det som är användbart ur både fascismen och stalinismen. Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, som utkom 1997, ansluter sig till de idéer som framfördes av Carl Schmitt, nazismens ledande politiska teoretiker.

Eurasianismen är inte bara Eurasiska unionens ideologiska utgångspunkt – ett antal personer i Putinadministrationen bekänner sig också till den, och den är drivkraften för en relativt aktiv högerextrem rysk ungdomsrörelse. I många år har Dugin öppet ställt sig bakom en delning och kolonisering av Ukraina.

Frontfiguren för eurasisk och ukrainsk politik i Kreml är Sergej Glaziev, en ekonom som precis som Dugin kombinerar radikal nationalism med längtan tillbaka till bolsjevismen. Han var medlem i kommunistpartiet och kommunistisk ledamot i det ryska parlamentet innan han blev en av grundarna av det högerextrema partiet Rodina – Fosterlandet. År 2005 undertecknade några av dess parlamentsledamöter ett upprop till den ryska överåklagaren med krav på att alla judiska organisationer i Ryssland skulle förbjudas.

Senare samma år förbjöds Rodina att delta i fler val efter klagomål på att dess annonser uppmanade till rasistiska hatbrott. De mest ökända föreställde mörkhyade människor som åt vattenmelon och kastade skalen på marken och därefter krävde att ryssar skulle städa deras städer.

I sin bok Folkmord: Ryssland och den nya världsordningen hävdar Glaziev att den ”nya världsordningens” onda krafter konspirerade mot Ryssland på 1990-talet för att genomdriva en ekonomisk politik som var liktydig med ”folkmord”. Boken gavs ut på engelska av Lyndon LaRouches tidskrift Executive Intelligence Review med förord av LaRouche. I dag upprepar Executive Intelligence Review propagandan från Kreml och sprider på engelska budskapet att demonstranterna i Ukraina har genomfört en nazistisk kupp och startat ett inbördeskrig.

Den populistiska mediekampanjen för Eurasiska unionen ligger nu i händerna på Dmitrij Kiseljov, programledare för Rysslands viktigaste talkshow och sedan december också direktör för det statligt styrda ryska mediekonglomerat vars syfte är att forma folkopinionen i landet. Kiseljov, som är mest känd för att ha sagt att man borde skära ut hjärtana ur homosexuella som dör i trafikolyckor och bränna upp dem, har hakat på Putins kampanj mot homosexuellas rättigheter och förvandlat den till ett vapen mot europeisk integration. När den tyske utrikesministern, som är homosexuell, besökte Kiev i december och träffade tungviktsmästaren och oppositionspolitikern Vitalij Klytjko, avfärdade Kiseljov således Klytjko som gayikon. Enligt den ryske utrikesministern kommer sexualpolitiken nu att utnyttjas öppet som ett vapen i kampen mot EU:s ”dekadens”.

Enligt samma strategi påstod Janukovytjs regering, helt lögnaktigt, att priset för tätare relationer med EU skulle vara att samkönade äktenskap måste bli tillåtna i Ukraina. Kiseljov talar öppet om den ryska mediestrategin mot Majdan: att ”använda rätt politisk teknik”, ”driva den till överhettningens gräns” och sedan låta alltsammans ”förstoras upp genom teve och internet”.

Exakt varför tycker människor med den sortens åsikter att de kan kalla andra männi­skor fascister? Och varför finns det folk inom vänstern i väst som tar dem på allvar? Ett resonemang tycks låta så här: Ryssarna vann andra världskriget, och därför kan man lita på att de känner igen nazister. Det är mycket som är fel i det resonemanget.

Andra världskrigets östfront utkämpades huvudsakligen i det som då var sovjetrepubliken Ukraina och sovjetrepubliken Vitryssland, inte i sovjetrepubliken Ryssland. Fem procent av Ryssland var ockuperat av tyskarna; hela Ukraina var ockuperat av tyskarna. Förutom judarna, som drabbades ojämförligt värst, var det inte främst ryssar utan ukrainare och vitryssar som föll offer för den nazistiska politiken. Det var inte den ryska armén som stred i andra världskriget, utan den sovjetiska Röda armén. En oproportionerligt hög andel av soldaterna var ukrainare, eftersom armén led så stora förluster i Ukraina och värvade soldater ur lokalbefolkningen. Den arméenhet som befriade Auschwitz hette Första ukrainska fronten.

Den andra källan till Eurasianismens påstådda moraliska legitimitet verkar vara denna: Eftersom representanter för Putinregimen endast mycket selektivt har tagit avstånd från stalinismen är de den sovjetiska historiens pålitliga arvtagare och bör automatiskt betraktas som motståndare till nazismen, och således kan man lita på att de motsätter sig extremhögern.

Det är mycket som är fel även i det resonemanget. Andra världskriget började med en allians mellan Hitler och Stalin 1939. Det slutade med att Sovjetunionen förvisade överlevande judar över den egna gränsen, till Polen. Efter grundandet av staten Israel började Stalin koppla samman sovjetiska judar med en världsomspännande kapitalistisk konspiration och drog igång en kampanj där framstående judiska skribenter fängslades, deporterades och mördades. När han dog 1953 höll han på att förbereda en ännu större kampanj mot judarna.

Efter Stalins död blev kommunismen alltmer etniskt influerad, och personer som ville återupprätta dess glansdagar menade att problemet var att den hade blivit förstörd av judarna. Denna etniska korrigering av det kommunistiska arvet stämmer exakt med logiken i nationalbolsjevismen, grundideologin i dagens eurasianism. Putin själv beundrar filosofen Ivan Iljin, som ville att Ryssland skulle vara en nationalistisk diktatur.

Vad betyder det när vargen ropar att vargen kommer? Det mest uppenbara är att propagandamakarna i Moskva och Kiev tror att vi är idioter – och mycket tyder på att det är ett helt riktigt antagande.

Något mindre uppenbart är att den här kampanjen försöker reducera de sociala motsättningarna i ett komplext land till en strid om det förflutnas symboler.

Ukraina är inte en estrad för andras historiska propaganda eller ett pussel som man kan ta bort bitar från. Det är ett stort europeiskt land vars medborgare har viktiga kulturella och ekonomiska kopplingar till både EU och Ryssland.

För att Ukraina ska kunna staka ut sin egen väg behöver landet en normal offentlig debatt, en återupprättad parlamentarisk demokrati och fungerande relationer med alla sina grannländer. Ukraina är fullt av kultiverade och ambitiösa människor. Om människor i väst fastnar i frågan om huruvida de till övervägande del är nazister eller inte kan de komma att förbise de centrala frågorna i den pågående krisen.

Man skulle kunna se demonstranterna som ett modigt föredöme för amerikaner på både vänster- och högerkanten. Ukrainare som gör verkliga uppoffringar för hoppet om att få gå med i EU. Kan EU-skeptikerna i London och på andra platser lära sig något av det? Det är en dialog som inte existerar.

Förintelsens historia är en del av vårt eget offentliga samtal, vår agora, vår majdan. Det försök att manipulera minnet av Förintelsen som just nu pågår i Ryssland är så flagrant och så cyniskt att de som är dumma nog att falla för det en dag kommer att tvingas fråga sig själva exakt hur de lät sig duperas, och i vilket syfte.

Om fascisterna lägger sig till med antifascisternas mantel kommer själva minnet av Förintelsen att förvanskas. I framtiden kommer det att bli svårare att hänvisa till Förintelsen i något gott syfte, oavsett om det gäller den judiska historien eller mänskliga rättigheter i allmänhet.

ÄMNET

Ukraina är inte en estrad för andras historiska propaganda eller ett pussel som man kan ta bort bitar från. Det är ett stort europeiskt land vars medborgare har viktiga kulturella och ekonomiska kopplingar till både EU och Ryssland, skriver historikern Timothy Snyder.

SKRIBENTEN

Timothy Snyder är amerikansk historiker, författare och professor vid Yale University. Hans bok Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin har översatts till mer än tjugo språk.

Denna text, som omarbetats något, publiceras i mars­numret av New York Review of Books.

Översättning: Helena Hansson

Mest läst