Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Maja Hagerman | Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

    Herman Lundborg var Sveriges främste expert inom modevetenskaperna rasbiologi och rashygien. Henrik Arnstad läser Maja Hagermans utmärkta biografi som reder ut begreppen och historiserar den rasistiska myten om nordisk renhet.

    Biografi

    Biografi

    Maja Hagerman

    Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta

    Norstedts

    Rasism är politik. Och för att förverkliga politik krävs makt.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men maktutövning är mer komplicerat än man kan tro. Makt behöver legitimitet för att fungera.

    I och med modernitetens intåg i Europa åren på 1800-talet förändrades maktens förutsättningar. Sociala, politiska och tekniska utvecklingar gjorde den betydligt mer potent, närvarande och produktiv. I denna snabba utveckling fick de sekulära vetenskaperna en nyckelroll: att legitimera makten (i tidigare religiösa epoker hade detta skett via Gud). Varje sfär av politiskt maktanspråk försågs med en egen kår av akademiker, som "objektivt" intygade att strävandena var förnuftiga. Exemplen på detta är många:

    De nya nationalstaternas politiska ideologi – nationalismen – försågs på 1800-talet med den moderna historievetenskapen, som producerade ett förflutet åt "nationen". De moderna fängelserna och mentalsjukhusen backades upp av kriminologi respektive psykologi. Och rasismen försågs med en egen vetenskap – rasbiologin – för att motivera den omfattande makt som denna idétradition krävde och erhöll, inte minst för att legitimera kolonialismen.

    Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har skrivit en utmärkt biografi om en vetenskapsman, som under det tidiga 1900-talet befann sig i denna rasistiska maktutövnings centrum: Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta – om den firade läkaren som 1922 blev chef över nystartade Statens rasbiologiska institut.

    Det politiska syftet med den svenska statsrasismen var att säkerställa överhöghet gentemot samerna, samtidigt som den skulle markera avstånd mot framför allt finnar och judar. Angående samerna handlade det ytterst om kontroll över territorier och naturresurser. Gentemot finnar och judar bestod syftet i att skydda svenskhetens renhet gentemot vad man uppfattade som anti-ariska mongolisk-asiatiska befolkningsskikt. Att skapa ett "vi" genom att konstruera ett hotfullt "dem".

    Rasismens makt motiverades vetenskapligt med fruktan för "degenereringen", denna skräck som ständigt hemsöker västerlandet. Tanken att "vi" lämnat en ursprunglig homogenitet, maskulinitet och styrka till ett nutida stadium av förfall, feminisering och sjuklig uppblandning med det främmande. Denna uppfattnings patologiska tolkning (som syns i ständiga referenser till hotet som "sjukdom", "parasit" eller "cancersvulst") förklarar varför just läkare rekryterades till det rasistiska maktprojektet.

    År 1895 blev Herman Lundborg (1868–1943) medicine kandidat vid Karolinska institutet. Han var djupt påverkad av rasforskning och blev Sveriges främste expert inom modevetenskaperna rasbiologi och rashygien. Den dåliga svenska nationella självkänslan fick understöd från rasismen, i en tid av emigration och unionsupplösning: "Svenskarne torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germaniska folken", skrev en vetenskaplig undersökning 1902. Texten underströk svenskarnas renhet; "de utgöra än idag ett märkvärdigt homogent folk." Finnar och samer hade visserligen existerat sida vid sida med svenskarna, men dessa "mongoler" hade inte lyckats besmutsa ett "vi" bestående av ariska germaner. Lundborgs läkarvetenskapliga skräck var att detta höll på att förändas. Blandningarna höll på att ta över svenskheten.

    Allra värst var det i Norrland, där enbart cirka fem procent av befolkningen var av "ren nordisk typ." Lösningen bestod i forskning och folkupplysning, ansåg Lundborg, och uppmuntrades via återkommande belöningar ovanifrån. Han utsågs 1915 till docent i rasbiologi, fick egen lokal i Uppsala universitet och erhöll 1916 Svenska läkarsällskapets jubelpris för sitt arbete.

    Triumferna följde slag i slag, inte minst då folkbildningsarbetet kröntes med succén "Folktypsutställningen" 1919. Köerna ringlade långa och rekordpubliken trängdes för att skåda skönheten hos "ariskt blod, det renaste och äldsta" och frukta hotet från "finnar, samer, valloner, judar, zigenare, tattare och andra". Rasbiologin skulle vetenskapligt ta itu med rasblandningsfrågan – "en av de mest akuta frågorna i samtiden." Politiskt rådde fullständig enighet och 1922 öppnade statens institut för rasbiologi.

    Hagermans syften med boken är flera. Dels gör hon en poäng av biografins personredogörelse (Lundborgs resor i Lappland har exempelvis inte beskrivits förut). Dels befinner sig boken i Sveriges så kallade mea culpa-diskurs, den ganska unika svenska nationella identitet som ständigt framhåller landets historiska skuggsidor (ofta under devisen "sådant vi föredrar att tala tyst om" – ingenting kunde vara mer felaktigt). Hagerman skriver vidare mycket – och bra! – om Lundborgs intima kontakter med den tyska nazismen. Men framför allt anser jag bokens stora styrka vara att historisera den rasistiska myten om nordisk renhet, eftersom denna i dag upplever en triumfatorisk renässans.

    Rasbiologin har visserligen bytt ut ordet "ras" mot "kultur", men samtalet är i övrigt exakt detsamma, nu som då. Hagerman visar dessutom att orden "kultur" och "kulturfolk" redan på Lundborgs tid användes för att beskriva den ädla germanska och ariska renheten hos Nordens folk. I dag sprids myten att Sverige – liksom Danmark, Norge och Finland – på kort tid gått från att vara "etniskt homogena" länder, till att utsättas för "mångkulturalismen". Ett påhittat "vi" hotas återigen av blandningen med ett hotfullt "dem". Dessa utgörs inte längre av finnar, utan i stället av "muslimerna" alternativt rasismens ständigt återkommande hatobjekt "judarna".

    Resultatet av denna skräckinjagande folkblandning blir – då som nu – degenerering, fördärv och katastrof. Exempelvis: Jag deltog i en samsänd dansk-svensk tv-debatt 17 september. Där framfördes att de nordiska staternas framgång existerat tack vare att de varit etniskt och kulturellt homogena nationalstater. 2015 är undergången nära, på grund av hundratusentals invandrade muslimer och "miljoner kommer att följa efter." Men denna rasismens renhetsfantasi har aldrig visat sig ha någon grund i verkligheten.

    Tvärtom är det rasismen själv som utgör hotet mot Europa. Så var det under Lundborgs krafts dagar, visade det sig senare under andra världskriget. Till Lundborgs försvar kan sägas, att han inte under mellankrigstiden hade något facit angående detta. Det har vi i dag, ända sedan 1945. Ändå vägrar vi ta lärdom av barbariets ondska. Detta utgör den sorgliga epilogen av Maja Hagermans bok om rasisten Herman Lundborg.

    Ämnet

    År 1895 blev Herman Lundborg (1868-1943) medicine kandidat vid Karolinska institutet. Han var djupt påverkad av rasforskning och blev Sveriges främste expert inom modevetenskaperna rasbiologi och rashygien. Henrik Arnstad läsare Maja Hagermans biografi om vetenskapsmannen som befann sig i den rasistiska maktutövningens centrum: Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta.

    Skribenten

    Henrik Arnstad är regelbunden medarbetare på GP Kultur. Författare till boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Skrev senast om fem myter om SD, Sverige och invandring.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.