Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Magnus Haglund: När musiken krockar med livet

Det är något suspekt med idén om perfektion, att det skulle finnas ett idealtillstånd där de klassiska mästerverken återges på ett exakt vis och under optimala omständigheter, tycker Magnus Haglund apropå fredagens händelser på Konserthuset.

Jag har en viss fördragsamhet med störningar under klassiska konserter, om det så är i form av hostningar, mobiltelefonsignaler eller dörrar som öppnas och stängs. Ibland, vid vissa sådana tillfällen, uppstår en speciell täthet i konsertsalen, en förhöjd uppmärksamhet, när de avsiktliga och oavsiktliga ljuden kolliderar och kommenterar varandra.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men det kan ju verkligen störa också förstås. Som det gjorde under den omtalade konserten för två år sedan i Göteborgs konserthus, när en mobil började ringa mitt i en känslig passage i en av Haydns pianokonserter. Solisten Christian Zacharias avbröt spelet och kommenterade ”Svara inte, låt den ringa”, och sedan fortsatte han precis där han var. Det var som om han befann sig mitt inne i Tomas Tranströmers berömda Haydndikt: ”Jag kör ner händerna i mina haydnfickor och härmar en som ser lugnt på världen.”

Händelsen upprepades faktiskt, på samma plats, för ungefär en månad sedan. Under inledningen av Verdis Requiem, som börjar med en ytterst tyst stråkinsats, var dirigenten Joana Carneiro tvungen att ta om starten inte bara en utan två gånger, på grund av olika ringande telefoner. Det blev en ljudkonstillustration av det berömda Marxcitatet från Louis Bonapartes ardtonde brumaire, där Marx i sin tur kommenterar Hegel. ”Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”

Det är nu drygt 60 år sedan David Tudor uruppförde John Cages tysta stycke 4’33”, vilket skedde under en konsert i Woodstock i augusti 1952. Fyra minuter och 33 sekunder av tystnad, där alla ljud som uppstår i rummet blir själva stycket – någon som rör sig litet grann, hostningar, brus från ventilationssystemet, kanske hör man trafiken på avstånd. Det är fascinerande hur detta har blivit en alltmer spridd erfarenhet, en läroprocess som många kan ta till sig och använda sig av.

I John Cages bok Silence från 1961 finns en fin passage som kommenterar själva lyssnandet. En gång i slutet av 1950-talet framförde en av Cages vänner, tonsättaren och pianisten Christian Wolff, ett av sina stycken samtidigt som ett fönster stod öppet. Från gatan trängde ljuden in från trafiken som genomgående var starkare än de sparsamma och lågmälda pianoklangerna. ”Efteråt bad någon Christian Wolff att spela stycket igen med stängda fönster. Christian Wolff svarade att det skulle han gärna göra, men att det egentligen inte var nödvändigt, eftersom omgivningens ljud inte på något sätt hade stört musiken.”

Jag har själv varit med om ett liknande ögonblick, med just Christian Wolff vid pianot. Det hela ägde rum 2001 i Borås konstmuseum, och Wolff framförde fem korta pianostycken. Precis före det sista stycket började museilarmet ljuda. Christian Wolff log litet, och fortsatte sedan att spela som om ingenting hade hänt. Det var otroligt vackert, och tystnaden mellan tonerna blev bara ännu mer laddad.

Upplevelserna i Göteborgs konserthus i fredags kväll gav ytterligare nyanser till dessa frågeställningar. Mannen som reste sig upp och kommenterade ljud som stört honom och konserthuschefen Sten Cranners ord till publiken, före framförandet av Sjostakovitjs nionde symfoni där han betonade att Konserthuset är en plats dit alla människor är välkomna, underströk det känsliga i själva konsertsituationen.

Det är så mycket som möts; publikens förväntningar, musikernas kunskaper och gemensamma ansträngningar, traditionerna från tidigare framföranden som förs vidare och får nytt liv.

Som recensent tänker jag ofta på detta: hur viktigt det är att uppfatta varje konsert som ett nytt ögonblick, olikt de tidigare. Musiken är en levande konstform som skapas i ett kontinuerligt utbyte mellan interpreter och lyssnare. Därför är det också något suspekt med idén om perfektion, att det skulle finnas ett idealtillstånd där de klassiska mästerverken återges på ett exakt vis och under optimala omständigheter. Verkligheten ser ju inte ut på det viset, den är full av undantag, korrigeringar och omförhandlingar.

Så hur skall man egentligen närma sig det här händelserna? På något vis är det fantastiskt att Göteborgspubliken får vara med om dessa avsteg från konsertrutinerna, när musikens grundvillkor ställs på sin spets och livet i konsertsalen hamnar i direkt dialog med det omgivande samhället, till exempel med idéerna om den andre, den som är annorlunda än jag.

Fakta: Skribenten

Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast fredagens konsert med Kungliga filharmonikerna på Konserthuset.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.