Kön ringlar sig lång utanför bygdegården på Fårö och den lätt ålderstigna kulturpubliken gör allt för att gå före varandra i kön, till skillnad från fotbollsfans använder de kindpussar och nedslagna blickar istället för armbågar. Alla vill lyssna till Gunilla Palmstierna-Weiss.
Bergmanveckans program är fullspäckat men lider av idoliseringen av den store mästaren. Ska veckan växa och etablera sig som en viktig kulturfestival måste nog ett fadersmord till. Det sker inte under samtalet med Gunilla Palmstierna-Weiss, det fokuseras på hennes roll som Ingmar Bergmans scenograf, men hon var också så mycket mer.
Under en timme får vi lyssna till berättelser och anekdoter, bland annat om hur det är att vara kvinna och scenograf. Allt går att läsa i hennes nyligen utkomma memoarer Minnets spelplats (recenserad i GP 14/1). Eller se i dokumentären på SVT: Kvinnor som du gör en man impotent. Som när Gunilla Palmstierna-Weiss hade gjort scenografin till det stora genombrottet, pjäsen Mordet på Marat och hennes namn inte kom med i programmet, utan maken fick äran av scenografin. Teaterchefen sa: ”Det är gulligt när en hustru hjälper sin man.”
Om Bergman får vi veta att deras relation startade med gräl, och grälen återkom, bland annat när Gunilla Palmstierna-Weiss gick ut i DN och förklarade för Bergman vad scenografi är. Men hon hjälpte honom också, som under Bergmans exil i Tyskland då han hade problem med språket och det nya landet, då pendlade Gunilla mellan Tyskland och Sverige.
Publiken får aldrig tid att ställa frågor och det jag hade velat veta, varför någon så politisk som Gunilla Palmstierna-Weiss ville arbeta med någon så apolitisk som Bergman, kanske blir det tillfälle att fråga någon annan gång. Kanske får vi veta mer i hennes sommarprat 1 augusti.
På scen bakom de två samtalande kvinnorna rullar ett bildband, mästerligt sammansatt av formgivaren Mikael Sylwan, med exempel från Gunilla Palmstierna-Weiss arbete. Keramik, skulpturer, scenografiskisser, modeller, fasader smyckade av keramik och det är oerhört vackert. Två bilder som dröjer sig kvar är keramikkonst i form av en sol, en annan är en kostymskiss med en kvinna med en röd boll vid foten. Jag vaggas in i en dagdröm och tänker på samarbetet mellan Gunilla och maken Peter Weiss.
32 år efter Peter Weiss död, och 33 år efter att sista bandet av Motståndets estetik utkom är makarna Weiss förvånansvärt aktuella. Gunilla lever och pratar och Peter levandegörs i en essä skriven av förläggaren och essäisten Magnus Bergh. Peter Weiss stora dröm är namnet på den utforskande essä som avhandlas på 89 sidor och därtill ytterligare 33 sidor noter nödvändiga att läsa. Essän är skriven i en enda lång utandning, med en lätthet som endast någon med stor kunskap i ämnet kan utföra.
Magnus Bergh vill med essän visa hur Weiss arbetar; ”hur han samlar, citerar och monterar, hur han kristalliserar, förtränger och förskjuter”. Därtill är essän så välskriven att det inte bara blir en studie av en författares metod utan också en resa genom en förläggares och essäists trogna kärlek till ett författarskap.
Peter Weiss verk är omfattande och sträcker sig över nästan samtliga konstformer: bildkonst, formgivning, dikter, essäer, romaner, dramatik och politiska dokumentära texter. Bergh rör sig mellan dessa och visar på utveckling och kontinuitet.
Det är inte första gången Magnus Bergh tar sig an Peter Weiss, han har tidigare skrivit essän Mörkrets litteratur och studiehandledningen Vägvisare till Motståndets estetik.
Att läsa den senaste essän är som att gå en promenad bland Peter Weiss verk. Vi lär känna Weiss samlaren, ett helt litet avsnitt exponerar kristaller som Weiss lagt ut i sina olika böcker, och vi får möta Weiss som dadaist, surrealist och situationist. Sist får vi sitta på Café de Flore i Paris med författaren Artur Lundkvist som 1959 brukade träffa Peter Weiss.
På den här promenaden får vi med Berghs ögon syn på saker som återkommer i de olika verken, vi får också en fördjupad analys exempelvis av de olika faser Weiss genomgick. Peter Weiss tog vid en viss tidpunkt i sitt liv avstånd från det han kallade sitt ”borgerliga jag” som var den unge konstnären och poeten Weiss. Nu (då han tog avstånd) var han en del av den mycket politiska 68-rörelsen och hade fått sitt genombrott med pjäsen Mordet på Marat. Men Bergh visar oss att det finns broar mellan den unge och den äldre, att saker återkommer, och det är vackert så.
Det som imponerar med denna korta och kraftfulla essä är hur Bergh blottlägger detaljer i Weiss verk. Detaljer som för en vanlig läsare inte skulle få den betydelse som en expert kan ge oss. Han ser saker som man endast kan se om man har läst böckerna om och om och om igen, funderat, antecknat, samlat och katalogiserat, alltså gjort detsamma med Weiss böcker som Weiss själv använde som metod.
Jag ser Magnus Bergh som en dansös i klassisk balett. Precis, avmagrad, till förmån för att tolka andra. Hans uppoffring för att få den svenska publiken att förstå Weiss storhet är imponerande. (I Tyskland är Peter Weiss erkänd som en av de viktigaste författarna och det finns hyllmeter av studier, avhandlingar, artiklar och arbeten om honom.) I den mån Bergh själv finns med som subjekt är det mycket formellt när han har intervjuat Weiss. Och jag kan inte låta bli att undra vilken betydelse Bergh hade för Weiss. Han var förläggare på Arbetarkultur där Motståndets estetik publicerades i tre band. Det måste ha funnits ett samtal mellan dem som här förblir dolt för våra ögon.
På Bergmanveckan gör Gunilla Palmstierna-Weiss klart att utan Magnus Berghs ihärdiga tjatande hade det inte blivit några memoarer för hennes del. Och hon visar ödlan på baksidan av boken – Magnus Berghs alter ego.
ÄMNET
Förläggaren och essäsisten Magnus Berghs essä Peter Weiss stora dröm om den tysk-svenske författaren, konstnären och regissören Peter Weiss.
SKRIBENTEN
America Vera-Zavala är skribent och dramatiker. I oktober sänder Radioteatern hennes pjäs Att läsa Motståndets estetik i tre delar.
Skrev senast inför 1maj om hat och hot, misshandel som följer i högerextremismens spår.
