Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Bild: Elisabeth Alvenby

Maciej Zaremba | Skogen vi ärvde

Litteraturrecensioner Det pågår ett barbari i den svenska naturen som är så omfattande att det är svårt att begripa. Skogen vi ärvde ger en god introduktion, skriver Eva-Lotta Hultén som läst om Maciej Zarembas reportage.

Sakprosa

Sakprosa

Maciej Zaremba

Skogen vi ärvde

Weyler

Det stormar i skogen. Både bildligt och bokstavligt. Ja, kanske är det de riktiga stormarna, de som fäller träden, som fått debatten att vakna. Plötsligt handlar samtalet om det svenska skogsbruket inte bara om förödd natur utan också om pengar. Monokulturer (läs granplantager) är inte lika stormfasta som en mer blandad skog, och gran är dessutom ett särskilt stormkänsligt trädslag. Enorma värden går till spillo med träden som faller. Lägg till det att den svenska skogsindustrin står för en allt lägre andel av BNP och att allt färre får sin försörjning från skogen.

Samtidigt växer naturturismen och den bygger till inte liten del på att vi har vackra och naturliga skogar att visa upp. Så vad ska det då egentligen vara bra för att skövla naturen? Finns det något värde alls i det?

Grundvalarna för det svenska skogsbruket har blivit instabila. I kölvattnet har ett bredare intresse vaknat. Kaliber, trendiga magasinet Filter, Vetenskapsradion i P1, Expressen och många andra har det senaste året uppmärksammat problemen i det svenska skogsbruket. I våras kom de mycket uppmärksammade reportagen av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Nu finns de i en bok med titeln Skogen vi ärvde.

När Zaremba skriver blir det så gott som alltid rabalder. Han är skicklig på att välja sina ämnen och är en oerhört duktig stilist. Samtidigt är han en riktig slugger och kan kanske i sin journalistiska stil karakteriseras som en mer sofistikerad Janne Josefsson. Jag ogillar starkt hans sätt att hårdra och ibland slira på sanningen och när jag hörde att han givit sig på att skriva om den svenska skogen blev jag skeptisk. Jag var rädd att hans insatser skulle stjälpa den ännu trevande samhällsdebatten snarare än hjälpa den.

Min oro ersattes under läsningen efterhand av triumf. Äntligen någon med makt som förde skogens talan! Äntligen någon som visade på absurditeterna i svensk skogslagstiftning och ärendehanteringen kring avverkningar! Äntligen någon som vågade ryta till om oligopol, orwellskt nyspråk (som ”föryngringsyta” i stället för ”kalhygge”) och tjänstemän och politiker som sitter i knät på skogsindustrin!

Nu läser jag igen med stort intresse. Min hunger efter kritisk reflektion kring vad vi gör med vår natur är långtifrån mättad och fortfarande blir jag lika gripen. Detta behöver sägas.

Jag har själv i flera år skrivit om skogsfrågor och gång på gång känt frustration över att se hur det sägs en sak – att miljö- och produktionsmål är jämställda – men hur det i praktiken alltid är produktionen som går först. Som journalist känner jag lättnad över att bevakningen av vad som sker med skogen breddas. Som delägare till en skog i Jämtland gläds jag åt hur Zaremba visar hur utsatt man är när det kommer till att sköta sin skog. Råden man får är skrämmande samstämmiga (kalhugg!) och ersättningen som erbjuds är låg. Som naturmänniska har jag, liksom Zaremba, sörjt över hur litet värde människans upplevelser tillskrivs när det kommit till skogen. Nu pratar man visserligen alltmer om ”skogens sociala värden” men i praktiken gäller sådan hänsyn bara i stadsnära skog. Ute på landet får man finna sig i att det kalhuggs ända fram till tomtgränsen och att svampskogen intill byn förvandlas till en biologisk öken.

Problemet med Maciej Zarembas reportage är hans stora polemiska begåvning. När han skrev om skolan var de slutsatser han landade i andra än mina. Då var det också lätt att se hur han hårdrog och förvrängde. När det gäller hans slutsatser om skogen delar jag dem. Då blir risken större att man blundar för bristerna.

Från Skogsstyrelsens håll kom bland annat synpunkter på att man aldrig givits möjlighet att bemöta den massiva kritik myndigheten utsattes för i reportagen. Även om min åsikt är att det mesta var vederhäftigt så hade det naturligtvis varit lämpligt att låta alla sidor – och inte bara dem som bekräftar ens egen tes – komma till tals. Även delar av miljörörelsen fick hård kritik, men inget utrymme att svara.

Det går också att säga ett och annat om Zarembas förkärlek för att utse hjältar och framställa dem som ensamma på barrikaderna. De som jobbar för att rädda den svenska skogen är många, liksom metoderna för och skälen till det. Med det sagt är Zarembas skogs- reportage ändå mycket läs- och tänkvärda. Det pågår ett barbari i den svenska naturen som är så omfattande att det är svårt att begripa. Skogen vi ärvde ger en god introduktion.

Bild - 1

Maciej Zarembas artikel-serie Skogen v i ärvde som nu finns utgiven som bok.

Eva-Lotta Hultén är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Johan Norbergs bok Hjärnrevolutionen. Varför din intelligens påverkar allt du gör – och allt du gör påverkar din intelligens.

Mest läst