Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lyssna på oss och ta ansvar

    Vi vill gärna bidra till att förändra äldreomsorgen i Göteborg till det bättre och hushålla med skattepengar på bästa sätt. Men då måste vi bli lyssnade på, skriver Kristina Westerlund och Gunilla Pålsson, Nattpatrullen Majorna-Linné.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    1. Den gravt dementa men hyfsat kroppsligt rörliga makan vårdar sin livskamrat som inte längre kan gå på toa själv, stödja på benen eller ens knappt vända sig i sängen:

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    ”Var är X?”

    ”Han ligger ju där bredvid dig.”

    ”Jaha, vad ska jag göra nu?”

    ”Du ska sova, det är mitt i natten.”

    ”Men jag har ingen kudde.”

    ”Jodå, du håller ju i den.”

    ”Den här? Vad ska jag göra?”

    ”Du ska sova, det är mitt i natten.”

    ”Var är X?”

    ”Han ligger här bredvid dig.”

    ”Är det du X?”

    ”Han är trött, låt honom vara, god natt och sov så gott”, säger vi och går ut ur lägenheten och låser dörren. Och undrar: vad gör hon nu, hur ska hon kunna bli lugn med det ansvar hon känner men inget kommer ihåg? Hur har han det, känner han sig trygg? Vi har berättat för chefen och biståndsbedömaren om vår oro, vi får inget svar och det gamla paret bor hemma ännu.

    2. En dam som inte heller kan gå själv har varit hemma från sjukhuset i fyra veckor. Hon blev beviljad ett besök varje natt av två personer för att byta inkontinenshjälpmedel i sängen. Efter en vecka får hon utökat bistånd till två besök per natt eftersom hon fortfarande var genomvåt på morgonen när dagpersonalen kom, trots att vi redan efter första natten sagt att hon hade helt fel inkontinenshjälpmedel. Hon har en sort man ska ha om man kan gå på toaletten själv, men ska slippa behöva ha bråttom. Med rätt skydd hade hon kunnat sova gott hela natten och vi har alltså gått hem till henne två gånger per natt i tre veckor helt i onödan.

    Vi har skrivit lappar på köksbordet hemma hos vårdtagaren. Vi skriver lappar till vår chef. Vi ringer trygghetslarmet. Ibland hittar vi en mejladress till en biståndsbedömare. Ändå känns det som om man ropar ut i rymden och håller tummarna för att någon ändå hör tillslut.

    Ensam många, många timmar

    3. En hjärnskadad man som är sängliggande, förutom när han är fastspänd i en stol, kan inte tala, röra sig eller larma på hjälp. Han bor ändå ensam i sin lägenhet. Han har maxhjälp av hemtjänst dygnet runt men är självklart helt ensam i många, många timmar. Ibland hör vi hur han skriker när vi stiger ur hissen. Vi har berättat detta många, många gånger för chef och hemsjukvård. Vi får inga svar, märker bara att han bor hemma ännu och vi mår dåligt varje gång vi går dit och försöker lista ut hur han vill ligga och kanske beveka hemsjukvården så vi kan få ge honom något lugnande.

    4. I dag är det fredag. På måndag försvinner en patrull som har hjälpt oss att hinna lägga alla inom rimlig tid. Vi vet inte hur vi ska hinna. Vi vet inte om kvällspatrullen ska lägga några ännu tidigare eller om vi ska lägga några efter midnatt.

    Ingen har frågat oss om vad vi tror förändringen kommer att föra med sig eller hur vi ska lösa det. Vi har bara fått reda på att det ska ske. Och vi vet att de gamla sitter och väntar på oss, den ene mer orolig och trött än den andra. Många helt slutkörda anhörighetsvårdare längtar efter lite välbehövlig egentid efter att vi lagt deras livskamrat.

    5. En man som sköter sin urinkateter på vårdcentralen måndag till fredag men som får stopp i den på natten måste vi skicka in med ambulans till akuten. Förra året kunde vi med lite trixande via ”Äldrelotsen” och trygghetslarmet få hem en sjuksköterska från hemsjukvården som kunde byta eller spola rent den. Likadant om någon annan av våra gamla, som inte är inskrivna i hemsjukvården, har ont i magen eller huvudet, är orolig, har ramlat och har diffusa smärtor, etcetera. De skickar vi också in till akuten nu, när vi förra året kunde ordna dit en sjuksköterska först. Vi fick aldrig veta denna förändring förrän den var genomförd.

    Sen hör vi inget mer

    6. Vi träffar vår närmaste chef en gång i månaden. Hon har även hand om sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Hon har ett förflutet som chef inom barnomsorgen. Många av oss har jobbat inom vården i 30 år. Vi har haft henne i ett år och har försökt förklara hur det funkar i äldrevården. Hon har aldrig varit med oss ute i verksamheten men lyssnar och antecknar och säger att hon ska lyfta den och den frågan. Sen hör vi inget mer och det blir ingen förändring.

    7. Listan kan göras så lång, så lång. Mannen som inte hade några lakan kvar efter kräksjukan, eftersom firman som tvättar inte tar emot SÅÅ smutsig tvätt och hemtjänsten inte hinner för deras tvättid är ju bortrationaliserad. Han fick ligga mellan några gamla gardiner. Kvinnan som fått bistånd till gångträning efter en fallolycka men det blev aldrig av så nu är hon rullstolsbunden. Dagpersonal blir sjukskrivna för utbrändhet och känslan av att aldrig räcka till. Vi måste själva betala parkeringsböter om vi råkar ställa oss lite fel när vi skyndar oss till någon som har ramlat eller ska öppna för ambulans. Ja, ni har hört det förut.

    I dag fick vi träffa de högst ansvariga i alla dessa frågor: Anna Johansson (S) i kommunstyrelsen och Ingrid Andreae (S) ordförande i Majorna-Linnés stadsdelsnämnd.

    Det var vi själva som bjudit in dem och det var väldigt roligt att de kom! Vår närmaste chef kunde inte vara med, men hon hade sagt till två andra chefer, som är några av alla de chefer som finns mellan oss och dem högst upp. Ingen av dem kom, vi vet inte varför, de hörde aldrig av sig.

    Ingen aning om verkligheten

    Vi förstod snart att dessa två politiker inte hade en aning om hur det ser ut i verkligheten. De fällde kommentarer som: ”Vad är Äldrelots?”, ”Är den borta?”, ”Det är klart att era synpunkter är viktiga i kvalitetsutvecklingen, menar ni att ni inte får någon feedback?”, ”Ja, det verkar ju vara lite panikartade beslut.” och ”Det där verkar ju helt, eh.… puckat!”

    De reagerade alltså som fullt normala personer ur den så kallade allmänheten. Vilket kändes väldigt skönt. Alltså är det inte vi som har orimliga förväntningar på hur det borde fungera. Men sen sa de att de inte kunde gå in och peta i alla verksamheter utan att alltihop är en organisatorisk fråga. Och då måste man ju undra vem som i så fall är ansvarig för denna organisation som är så dyr och ändå inte fungerar. Är det någon som vet? Och varför vet de som bestämmer inte hur det ligger till? Hur kan man fatta bra beslut då? Hur kan man fatta beslut över huvud taget?

    Vi vill ju gärna berätta, och tycker att vi gör det. Varför går inte informationen fram och alla rapporter uppåt i hierarkin? Varför kommer bara dekret uppifrån, utan diskussion och gärna med kort varsel, så att inga förberedelser hinner göras? Och varför är det aldrig någon som är ansvarig?

    Vi betalar också skatt, vi kommer förhoppningsvis också att bli gamla. Vi vill gärna bidra med att förändra till det bättre och hushålla med skattepengar på bästa sätt. Men då måste vi bli lyssnade på och våra iakttagelser tas till vara. Varför ska man behöva skriva i tidningen för att göra sin röst hörd?

    Kristina Westerlund

    undersköterska hemtjänstens natt-patrull Majorna-Linné

    Gunilla Pålsson

    undersköterska hemtjänstens natt-patrull Majorna-Linné