Det bästa med Stéphanie Di Giustos fascinerande debutfilm Dansaren är att jag presenteras för en person jag aldrig tidigare ens hört talas om: konstnären och danspionjären Marie-Louise Fuller. Nu vill jag veta allt om henne, och är besvärad av faktumet att jag vet betydligt mer om en av filmens andra nyckelpersoner: den omtalade dansaren och bländande världsstjärnan Isadora Duncan.
Marie-Louise Fuller, född i en förort till Chicago och verksam i både USA och Paris, framställs i filmen som en radikal, kompromisslös konstnär, som skapade för den moderna dansen banbrytande verk. Dessutom insåg hon redan på 1890-talet vilka effekter en dramatisk ljussättning kan få och hur den kan förhöja ett sceniskt verks konstnärliga värde. Detta i en tid då elektriciteten var en hyfsat ny företeelse på teatern.
I Fullers dansnummer projiceras mångfärgat ljus på dansare i vita silkesdräkter. Bakom koreografin, kläddesignen, tematiken och dansimprovisationerna stod Fuller själv. 1896 fångades ett av hennes tidiga verk The Serpentine dance på film av bröderna Lumière, Auguste och Louis, som i sin tur kom att bli världsberömda för sitt filmskapande.
Marie-Louise Fuller väckte uppmärksamhet för sitt djärva pionjärarbete och kom att bli bekant med många av tidens mest inflytelserika konstnärer och vetenskapsmän från Marie Curie till Henri de Toulouse-Lautrec. Hon fick patent på ett flertal tekniska uppfinningar rörande ljussättning och scenkostym, och blev också invald i det franska astronomiska sällskapet.
Hon var ett av Art Nouveau-rörelsens främsta namn och vidgade ramarna för vad dans kan vara.
Jag hade gärna sett mer av den professionella kontexten i Di Gustos filmbiografi som delvis i stället framställer Fuller som en egocentrisk, avig soloartist och ömhetstörstande ensamvarg utan större social kompetens. Filmen betonar också hennes attraktion till Isadora Duncan, en av flera unga dansare Fuller introducerade i Europa i början av 1900-talet genom att bekosta scenframträdanden.Fuller skildras som den äldre, aviga, trånande och åsidosatta, också betydligt mindre taktisk när det gäller det egna varumärket.
Under artistnamnet Loïe Fuller lät hon sig helt uppslukas av sin konstnärliga vision, så småningom på bekostnad av sin egen hälsa. Sin ömma kropp försökte hon bota med is.
Till Dansarens förtjänster hör visuellt mäktiga dansnummer både inom- och utomhus. Mindre väl fungerar ramberättandet där en okontrollerad "suput" till far, en strikt och fördömande mor som gått med i Godtemplarorden och en etersniffande greve tillåts ta alltför mycket plats.
Liksom i Oscarsbelönade La Vie en Rose – där Marion Cotillard syns som Edith Piaf – finns här en tendens att sentimentalisera historien och reducera huvudpersonen. Precis som Piaf var Loïe Fuller en komplex, självständig, världsberömd konstnär, som försörjde sig själv och var före sin tid.
I januari gladdes jag åt en välregisserad filmisk historielektion om suffragetterna och deras kamp för kvinnlig rösträtt. Samma känsla av tacksamhet infinner sig, trots mina invändningar, när eftertexterna till Dansaren börjar rulla. Bekantskapen med Loïe Fuller vill jag för allt i världen inte vara utan.
Titta också på:
Suffragette (Sarah Gavron, 2016)
Our last tango (German Kral, 2015)
Pina (Wim Wenders, 2011)
