Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 2

Lovisa Henoch och Lotta Oudhuis | Expeditionis Planeta Teitus

Avgränsningen mellan roman och inte roman är allt annat än självklar. ROMANEN ÄR EN LÅDA, ett hölje för det som berättas, föreslår Magnus Haglund. Det handlar om hur vi läser och hur vi tänker kring det vi läser.

Bok

Bok

Lovisa Henoch och Lotta Oudhuis | Expeditionis Planeta Teitus

Expeditionis Planeta Teitus

Anomali

Tidskrift

McSweeney’s

Nummer 36

Tänk om någon i dag gjorde om Åke Hodells genidrag från hösten 1965, när han på sitt eget förlag Kerberos gav ut en autentisk bruksanvisning från slutet av 1800-talet, till symaskinen Singer Victoria. Hans enda egna bidrag till publikation var att placera ordet Roman på omslaget. Det hela var förstås en blinkning till konceptkonstens grand old man, Marcel Duchamp, och dennes olika ready mades från mitten av 1910-talet, till exempel pissoaren kallad Fontän, och sopskyffeln som fick titeln Med tanke på en bruten arm.

Men det som gjorde såväl den konstnärliga handlingen som produkten i sig så förbluffande, och gav dem ett enastående skönhetsskimmer, var just användningen av benämningen roman. Plötsligt fick texterna och illustrationerna helt nya innebörder, och symaskinen blev en fantasikonstruktion, en sorts farkost för tankarna.

Åke Hodell förstod något viktigt som gäller både romanens och konstens frihet, att det måste finnas tankerörlighet och suggestionskraft som gör att något kan förvandlas till något helt annat. Avgränsningen mellan roman och inte roman är allt annat än självklar, och så har det varit ända sedan Cervantes skrev Don Quijote. Det handlar om hur vi läser och hur vi tänker kring det vi läser.

Så vad är romanen? Svar: Romanen är en låda. En förpackning, ett hölje för det som berättas, en box där fiktionen får fritt spelrum.

Ett utmärkt exempel på att det fortfarande kan hända spännande saker med romanen som idé och koncept är den amerikanska tidskriften McSweeney’s senaste nummer. Det består av en fyrkantig låda, 17 x 17 cm, som föreställer ett stort manshuvud. Lyfter man på locket och träder in i mannens hjärna hittar man åtta olika publikationer i miniatyrformat; noveller och filmmanuskript, en berättelse i form av vykortsserie, en tecknad kortroman, en replik på en förkortning från 1961 av en äventyrshistoria från 1914, en nedtecknad muntlig berättelse om studentprotester mot militärregimen i Burma.

Ett av bidragen är ett ofullbordat och havererat romanprojekt av Michael Chabon från början av 1990-talet, kallat Fountain City. Chabon skriver själv, som förklaring till ordet roman i undertiteln, att det inbegriper ”notapparat, kommentardel, trivialfakta, ursäkter, förklaringar, suddiga minnen, möjliga varnande exempel och moraliska lärdomar, olika versioner, självanklagelser, förstärkningar, frågor om hantverk och teknik, avslöjanden av yrkeshemligheter, allmänna iakttagelser, och en sorts Liv, trasigt och rättfärdigat, i marginalen”.

Det är bland annat här, i den till synes oändliga serien av undantag som absolut inte bekräftar några regler, som McSweeney’s-publikationerna sätter igång så fascinerande tankar kring romanens möjligheter. Tidskriftsnumret är otroligt fint konstruerat, lekfullt och fantasieggande. Man bygger nya världar och man tittar på den vanliga vardagen med nya ögon.

Ett liknande och minst lika personligt försök att skapa en ny form av romanberättande, är samarbetet mellan konstnären Lovisa Henoch och arkivarien Lotta Oudhuis i projektet Expeditionis Planeta Teitus. Denna fantasi kring den påhittade vetenskapsmannen Fabian Aulin och dennes upptäckt av en okänd planet 1905 och konstruktion av en egen rymdfarkost, är också den publicerad som en stor box innehållande olika historiska dokument. Här finns brev och ritningar, fonografinspelningar och dagboksanteckningar, packlistor och geologiska fynd.

Det hela börjar med att astronomen Fabian Aulin, en januarinatt 1905 utanför familjegården i Uggelbo i Dalarna, upptäcker en hittills okänd planet. ”Är detta fenomen en himlakropp som hör till vårt solsystem eller är den här endast för att parasitera? Hvad vill den oss?” Tillsammans med vännen Greger Fogelborg och den tidigare ubåtskonstruktören Henric Cedelfrost bygger Aulin en rymdraket kallad Cosmobil för att resa till planeten som han kallar Teitus.

Ansökningarna till vetenskapsakademien om ekonomiskt stöd till forskningsresan får naturligtvis avslag. ”Att astronomen Aulin ger sig frihet att värdera expeditionen som världsomstörtande inom nästan samtliga vetenskapsområden låter högst osannolikt och nästintill uppviglande lögnaktigt. Fabian Aulins syfte att bedriva kolonisering af rymden för att stärka den svenska nationens plats i rymdens vagga för att där bedrifva observationer är inget vi vill bevittna eller ännu mindre vara en del af.”

Dokumenten är vackra, detaljerade och fulla av fantasikraft. Det är lätt att försvinna i de imaginära världarna när man försjunker i Cosmobilens konstruktion eller i inspelningarna från den nionde geografkonferensen i Genève 1908 där Fabian Aulin håller ett sanslöst tal om sina upptäckter.

Men det sker också något intressant med en som läsare. Den berättelse som skapas när de olika motiven vävs samman är på en gång dråplig och tragisk, och det löper trådar till såväl Alfred Jarrys patafysiska skapelser från samma tid som till Hjalmar Söderbergs skildringar av människor på gränsen till panik och nervsammanbrott (Doktor Glas kom ut samma år som Fabian Aulin gjorde sin upptäckt).

Ordet roman kan alltså fortfarande användas för att få hjärnan i arbete och tankarna på villande utflykter, innanför och utanför det som brukar kallas verkligheten, vid sidan av de dagliga regelbundenheterna. Tänk fritt, tänk hemligt, tänk på ett annat sätt: så föds de nya berättelserna.

Bild - 1
Bild - 3
Bild - 4
Mest läst