Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Lotta Olsson | Himmel i hav

Lotta Olssons nya diktbok bildar ett rekviem över en förlorad barndom. På alla vis en stor läsupplevelse, skriver Elin Grelsson Almestad.

Lyrik

Lyrik

Lotta Olsson

Himmel i hav

Albert Bonniers

I den grekiska mytologin är Persefone dottern till Demeter och Zeus, som rövas bort till underjorden av dödsguden Hades. Demeter börjar leta efter sin dotter, men glömmer i sin tröstlösa jakt bort sina plikter som fruktbarhetens och skördens gudinna, varpå växter vissnar och allt levande svälter. Zeus bestämmer sig för att försöka blidka Hades för att lindra hungersnöden. Slutligen får Persefone nio av årets månader på jorden och tre i dödsriket. Under tiden ovan jord blommar allt och när hon återvänder till Hades sörjer Demeter och allt dör. Så skapades årstiderna.

I Lotta Olssons diktsamling Himmel i hav återvänder hon till den Persefonemyt som även var en bärande del i debuten Skuggor och speglingar. Där skildrades kvinnlig utsatthet och ätstörningar. I Himmel i hav rör sig det förtjänstfulla växelspelet mellan myt och samtidsskildring kring moderskap och uppväxt.

Det är i sitt enkla format storslaget. Nära lägger sig texten i en stundtals socialrealistisk ton. Jaget växlar mellan exakta barndomsminnen och uppslitande reflektioner över en ofrånkomlig ensamhet, sorg och saknad. Persefones röst bryter in: ibland markerad och ibland som ett kortare stråk mitt bland raderna och bildar en fond mot ett famlande jag.

Tillsammans bildar rösterna ett rekviem över en förlorad barndom, utslungade från sina trygga platser till en värld av ”människornas larm och tjatter”. Med fötterna i den samtida poesin söker sig Olsson utåt och ger en större ram till lyriken, inte minst genom att skriva på det något ovanliga versmåttet terzin. Persefone och jaget möts i sin längtan. Det är på alla vis en stor läsupplevelse.

Mest läst