Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lotta Lundgren | Tio lektioner i matlagning

    Lotta Lundgrens nya bok är en fullt läsbar kokbok med en solid mängd kunskaper och ett gott humör i de dagliga hungerspelen, skriver Mikael van Reis.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Sakprosa

    Lotta Lundgren

    Tio lektioner i matlagning

    W & W

    Det lär komma ut en ny kokbok per dag. Fast det bygger på en felsyn – det är inte frågan om kokböcker utan receptsamlingar som vanligtvis skall illustrera en upphittad trend, ett påhittat koncept eller en person som önskar hitta sitt varumärke. Det blir tittböcker för vuxna.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Riktiga kokböcker skall i lugn och ro gå att läsa med en sorts stilmässig behållning – ungefär som Elisabeth Davids gamla ädelklassiker. Hon stod inte ut med det oätliga brittiska köket efter äventyr vid och i Medelhavet. Men de böckerna tillhör numera en annan och antikverad planet. Likväl får man skilja böcker från trycksaker.

    Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning är i sammanhanget en ovanlig bok. Här finns inte ett enda porträtt på författaren, inga närbilder på lustigt komponerade tallrikar, lokalproducerade kålrötter eller ens mysbilder på italienska bygator i pittoreskt skymningsljus. I stället en text som andas både halvrå humor och välkokta kunskaper fast jag allt som oftast får anstränga mig för att inte enbart höra Lotta Lundgrens tevemun parlera genom texten.

    En kluven historia alltså. Vem riktar den sig till? Till kollektivet av hipsterfamiljer på Söder med råd och dåd om kinkiga barn i matvardagen? Ja och några till.

    Bokens läsare får vara med om hur boken i sig lagas till genom brevväxlingar med förlaget och diverse hjälpsökande. Det blir ofta fullt läsbara kåserier med periodiska spontana utbrott: ”Jag är så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu. Trots att lamm är en av mina absoluta favoritråvaror. Trots att jag inte kommit längre än till lammläggen, JAG VET, men det här köttkapitlet TAR JU ALDRIG SLUT!”. Lundgren är då lite som kompotten av en punkig tonårstjej och en kökschef med egen teveshow. Attityd och morsa på en gång.

    Det blir på det hela taget en underhållande och spefullt feministisk självgestaltning. Väldigt livfullt och emellanåt väl manierat (jag höll på att skriva marinerat) när medelåldern skall doppas i ironier. Likväl. Inuti och bortom förskole-pedagogiken (”Det finns inget facit och det finns ingen hjälp att få”) döljer sig – utan bilder! – en fullt läsbar kokbok med en solid mängd kunskaper och ett gott humör i de dagliga hungerspelen. Därtill följer en kreativitetskurs i slutet med tabeller för intressanta smakkorsningar (”DET HÄR ÄR DIN FRIGÖRELSE JAG SERVERAR DIG! DU KAN SLUTA KÖPA KOKBÖCKER NU!” – ja, jag är inte döv). Köket har alltid behövt lite kreativ komedi bara den kombineras med en särskilt vass knivsudd existentialism.Som här.

    Böcker som denna skall förstås bäst recenseras genom att man provlagar recepten utan att dö. ”The proof of the pudding is in the eating”, heter det ju. Så jag gjorde blomkålssoppa med päron och kardemumma. Säregna kombinationer, jag tog nog ett Bonne Louise-päron för mycket. Resultatet blev ”intressant” som mina middagsgäster roat uttryckte det.

    Sedan ugnsbakad gös med fänkål, parmesan och citron. Gösen var för dyr den dagen så det blev kampanjpris på rödtunga och den ekologiska citronen blev en återvunnen kylskåpslime, fast resultatet blev klart godkänt. Fänkål är underskattat. Det går inte alls lika bra med selleri. Så nu väntar moussaka med röd pesto och fetaost. Det skall visst till en halv tesked kanel. Och gärna en knivsudd existentialism.