Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Lotta Lundberg | Timme noll

Engagerat, djuplodat och med stilistisk skärpa skriver Lotta Lundberg sin nya roman Timme noll. Malin Lindroth har läst och tycker om att det är trösterikt och samtidigt befriat från tvångsmässig harmoni.

Roman

Roman

Lotta Lundberg

Timme noll

Natur & Kultur

Det är inte ofta jag ägnar så mycket tanke åt en romantitel som jag gör åt Lotta Lundbergs Timme noll. Romanen, som består av tre löst sammanlänkande historier, är luftigt flätad, lite som i Michael Cunninghams Timmarna, men titeln ringar in vad allt handlar om. Timme noll kan vara krigsslutet där en stor del av romanen utspelar sig men också, som baksidestexten föreslår, ett läge där man står i en existentiell ruin, i resterna av ett äktenskap, en livslögn eller en självbild. Dessutom: en känslomässig skymningszon där gränsen mellan skuld och oskuld luckras upp.

Tre kvinnor i tre olika tider står i centrum. I 40-talets Berlin finns författaren Hedwig Lohmann som i missriktad moderskärlek skickar iväg sin dotter mot vad som verkar vara en säker död. Samtidigt befinner vi oss i 80-talets Uppsala där tonåriga Isa har styckat en docka och satts i psykoterapi samt hos Ingrid, terapeuten, som 20 år senare stänger sin praktik för att ta hand om sin sjuke man, prästen Karl Erik som i sin tur snart förälskar sig i författaren Hanna.

Orden som läker är ett återkommande tema hos Lundberg. Så också här där konsten, psykoterapin och tron blir räddande krafter. Ställd inför Karl Eriks utläggningar om konstnärernas särart får jag ibland lust att protestera. Å andra sidan blir jag glad när det visar sig att ordens makt är allt annat än entydigt god. Just när man tror att såren är läkta händer något som river loss sårskorpan på nytt och jag påminns om varför jag tycker så mycket om Lotta Lundbergs böcker: samtidigt som de är trösterika är det helt befriade från det tvångsmässiga harmoniskapande som är så typiskt för vår tid.

Timme Noll har hittat inspiration i journalisten/författaren Cordelia Edvardsons livshistoria, men romanen hade vunnit på att utelämna Edvardson personligen. När hon dyker upp som Rösten på Radion är spåret inte tillräckligt utvecklat och jag tänker att nu vill denna annars så engagerande, djuplodande och stilistiskt skärpta roman vara för mycket på en gång.

Bild - 2
Mest läst