Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Ljus- och elöverkänslig- het kan hänga ihop

Att de som insjuknade vid de gamla bildskärmarna på 1980- och 1990-talen fick hudsymptom och började reagera även för andra elektriska apparater är känt. Det är mindre känt att många av dem också blev ljusöverkänsliga. Ljuskänsligheten kan ha varit tecken på att de reagerade för emissioner av kemikalier i datorutrustningarna. Det är dags att undersöka kemikaliernas möjliga samband med elöverkänslighet, skriver journalisten Gunni Nordström.

Det är dags att debatten kring de elöverkänsliga får en annan ton innan den här gruppen börjar utsättas för ren mobbning och förföljelse, företeelser som florerat länge på nätet och har en tendens att sprida sig. Det finns alldeles reella faktorer som behöver undersökas, men sorgligt försummats därför att till exempel kemisterna aldrig fått några forskningsanslag på det här området.

Det har i många år förts en ytlig diskussion om vilken roll kemikalier i elektronik kan ha för den här sjukdomsbilden som gäckat alla forskare, som i provokationsförsök försökt ta reda på om de drabbade reagerar för elektromagnetiska fält. Den ende forskaren som kartlagt kemikaliebelastningen hos den här patientgruppen är professor Lennart Hardell. Han och andra forskare vid Örebro universitet publicerade redan 2008 en liten studie om kemikaliebelastning hos personer som anser sig vara elöverkänsliga. De matchades mot kontrollpersoner och visade sig ha en signifikant ökad nivå av bl a flamskyddsmedlet PBDE-47, ett mycket omdiskuterat ämne som i oroande halter mätts upp i modersmjölk under flera år.

Kontorsmiljöerna där unga fertila kvinnor sattes framför de första datorutrustningarna på 1980-talet var fulla av flamskyddsmedel. Det beräknades att man i olika apparater på ett kontor kunde ha tiotals kilo klorerade eller bromerade, hormonstörande och persistenta flamskyddsmedel. Barnpsykologen Ulrika Åberg talar i en intervju i Göteborgs-Posten om att elöverkänslighet är ärftlig. Hon borde kanske tänka efter lite grundligare. Visserligen skulle man kunna tänka sig nedärvda genavvikelser som inverkar på kroppens avgiftningsförmåga, men det många mödrar lämnat i arv med modersmjölken är ju en stor del av sin egen kemikaliebörda. Det vet alla efter Stefan Jarls film Underkastelsen.

Steget inte så långt

Steget till ljusöverkänslighet är inte så långt. Alla vet hur lindrigare former av ljusöverkänslighet uppkommer, till exempel genom att man får vissa växtsafter på huden och sedan utsätter samma hudområde för UV-ljus. Det är också känt att en lång rad mediciner kan orsaka ljusöverkänslighet, oftast övergående. Men det finns former av mycket allvarlig och kronisk ljusöverkänslighet, som gör de drabbade svårt handikappade i det dagliga livet. När det gäller dem misstänker man starkt olika ljusabsorberande kemikalier.

Vi har ljusabsorberande molekyler i kroppen, kallade kromoforer, som kan reagera med UV-ljus och skapa ljusöverkänslighet. Men framför allt kan olika ämnen som vi får på oss utifrån fungera som kromoforer om vi får dem på huden. Dessa molekyler kan absorbera ljus av speciella våglängder, omvandlas och orsaka inflammationer och hudutslag och överkänslighet mot ljus.

I slutet av 1970-talet utsattes 59 arbetare vid Svenska Fläkt i Holmsund utanför Umeå för sönderdelningsprodukter ur uppvärmd epoxi. De fick hud- och ögonproblem och hos en del av dem utlöstes successivt ljusöverkänslighet. För några av dessa blev ljusöverkänsligheten invalidiserande och fyra personer tvingades vistas i helt mörka rum. Man talade om s k fototoxiska reaktioner då kemikalier reagerat tillsammans med ljus.

När dessa arbetare kom till hudkliniken i Umeå släckte personalen lysrören i lokalerna. Men nästan samtidigt började bildskärmsfallen komma till mottagningen och även för deras skull blev det nödvändigt att släcka ner lysrören. I själva verket är det artificiellt ljus från just lysrör som för samtliga bildskärmsfall varit svårast att uthärda.

Gemensamma faktorer?

Fanns det någon gemensam faktor för arbetarna vid Svenska Fläkt och bildskärmsfallen förutom att de delvis hade identiska symptom? Det är nära till hands att fundera över vad det innebar att det i kretskortens bottenplatta och runt komponenterna fanns epoxi, som i sin tur bestod av bisfenol-A. Dessutom fanns i kretskorten flamskyddsmedlet tetrabrombisfenol-A. Fenoler är kända för att kunna skapa ljuskänslighet.

Bildskärmsdebatten i Sverige började på 1980-talet då hudläkaren och histopatologen Björn Lagerholm vid Karolinska sjukhusets hudklinik såg egendomliga förändringar hos användare av den tidens bildskärmar. Han jämförde det han såg med förändringar som uppkommer av UV. Han visste då inte vad vi vet i dag om alla de kemikalier som finns i elektronik. Det finns skäl att fundera på varför han slog larm om att unga människor efter att ha suttit vid skärm såg ut som om de levt utomhus hela sitt liv.

Merparten av dem som organiserat sig i Elöverkänsligas riksförbund är personer, som en gång blev sjuka vid bildskärmar och fortfarande i dag har kroniska symptom. De reagerar i dag på till exempel mobiltelefoner, men mobiltelefonernas kemikalier tas sällan upp i debatten.

Tänk om de mekanismer som skapar ljusöverkänslighet gör människor känsliga för alla former av strålning. Om man reagerar för UVB och UVA och till och med för vanligt synligt ljus är steget kanske inte långt till även annan elektromagnetiskt strålning. Tekniker vid Institutet för verkstadsteknisk forskning i Göteborg var på 1990-talet intresserade av att forska kring de här frågeställningarna, men de tillbakavisades av dåvarande arbetarskyddsstyrelsen som fann det hela för spektakulärt.

Gunni Nordström

journalist

Mest läst