Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ljunggren: Teorin om den utrotningshotade korvkiosken

Det påstås att vi fått ett nytt politiskt landskap. Det är fel. Vi har lämnat det gamla landskapet utan att få något nytt. Vi lever i ett landskapslöst tillstånd

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Exakt hur vi hamnade här, och hur detta vakuum bäst beskrivs, diskuteras just nu intensivt bland landets alla snillen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag vill också bidra till förvirringen genom att snickra vidare på min ”teori om betydelsen av de många små förolämpningarna”, som jag skrev om här i GP den 18 juni.

Teorin säger att stora händelser förvisso kan få långvariga politiska konsekvenser. Svälten på 1860-talet, tullstriden i slutet på samma århundrade, storstrejken 1909, världskrigen, skotten i Ådalen 1931, upproret 1968 och kärnkraftsolyckor är några exempel.

Men det som verkligen får folk att förflytta sig politiskt är mängden av personligen upplevda förolämpningar.

Det kan vara en stor privat händelse, som att vi blir rånade. Eller att en anförvant avlider i sjukvårdskö. Men det är inte den sista droppens fel att bägaren rinner över, utan den oändliga mängd jävelskap som fanns i glaset innan.

Vad är det då vi irriterar oss på? Vad gör att vi hamnar på det sluttande planet, för att så småningom falla i händerna på politiska entreprenörer?

Det är tåg som inte går i tid; amorteringskraven som stänger vägen till en egen bostad; att det krävs en smartphone för att parkera; tiggare utanför affären; förföljelsen av snusare; köttfria måndagar; säkerhetskontrollen på flyget som tar syltburken från mormor; folk som har keps inomhus och ändå kräver att bli tagen på allvar; gråtofsar som kör sakta när de är i enkelfil på 2+1-väg, men gasar när de kommer ut i dubbelfil; att vägverket utan att blinka kan ta en straffavgift på 500 spänn för en bortglömd broavgift på 7 kronor.

Vi samlar på oss ett enda långt Ring P1, där vi själva för talan.

Jag tror exempelvis att folk börjar titta lite mer generöst på de politiska alternativ som erbjuds eftersom det blivit svårt att hitta en vanlig korvkiosk i det här landet.

Det går knappt längre att få tag på en vanlig kokt med bröd.

Men, lyder den självklara invändningen mot slikt gnäll, tänk på all annan snabbmat som finns idag! Det är mycket bättre än förr, det finns PopUp-ställen överallt, vi kan välja mellan hämtpizza, veg-käk, femtioelva sorters hamburgare, burritos, wraps, wok, falafel, sushi och kebab. Varför klaga?

Just den invändningen sätter fingret på vad jag tror är problemet.

Visst, vi har ett betydligt större och generösare utbud av lunchmat. Men mitt i denna globaliserade rikedom finns inte längre det vi upplevt som en svensk självklarhet, grundbulten för den som söker näring: Ett ställe där vi kan få tag på korv med mos och räksallad – toppat med en iskall Pucko.

Det är som att komma hem från en underbar semester och inte hitta sitt hem.

Detta är således en teori om betydelsen av den utrotningshotade korvkiosken. Det är sådant som får även rätt hedervärda medborgare att knuffa in samhället i ett landskapslöst tillstånd – för att sedan börja längta intensivt efter en vuxen i rummet.