Jag har rubbat mina cirklar. Förut gick jag på morgnarna från Majorna. Det tog 45 minuter via Bangatan eller Fjällgatan. Jag hade mina fasta punkter. En felstavad skylt vid en frisersalong (”Proffesionell hårvård”), en italiensk kvinna i oföränderligt blå kappor, ölgubben i peruk med flätor vid Stigbergstorget, mannen på Andra Långgatan som klockan halv nio på morgonen brukade titta snabbt och oroligt åt Järntorget till, varefter han blixtsnabbt, som ett danssteg, gled in genom den mörka träporten till en stripteasesalong. Allt kändes fornt och bekant (även om jag ärligt talat inte såg stripteasebesökaren under det sista året jag bodde i Majorna) och efter 45 minuter brukade jag placera mig vid Världens gång-redaktörens tjänsteskrivbord, varifrån jag har en uppmuntrande utsikt över Stockholms- och Alingsås-tågen. Så är det fortfarande.
Men sedan några månader vandrar jag alltså en ny stråt till detta skrivbord, från Kyrkbyn iLundby, via Krokängsparken till Eriksberg. Sedan följer jag Hisingsstranden till Lindholmen, och därifrån tar jag båten till Stenpiren. Resten kan ni räkna ut. Det är en blåsig promenad. På Götaverkens och Eriksbergs gamla industrikajer står tegelhus som på övervåningarna hyser pensionärer och på bottenvåningarna hyser mäklare. Dagrarna flimrar över himlen. Stena Danica passerar, tung och vit.
Jag går förstås och kikar in ide gamla fraktskutorna. De har lackats och vitmålats och fått nya mässingsbeslag och emellanåt sticker en mistlurstratt frimodigt upp. Nu när det drar mot höst syns varje morgon nya presenningar på alla finurliga ställen där gamla fartyg kan frysa. Gamla fartyg är som gamla fastrar: det är alltid någon del som fryser. Ibland ser jag en skeppare iorange fleecetröja med en bleckmugg varmt kaffe i handen och han granskar en knape eller en tamp med bekymrad min. Älvens andhämtning vaggar hans skuta som kanske en gång bar granit från Hunnebostrand. Jag stannar och tittar på dessa skutor och deras skeppare och tänker att det är omöjligt att föreställa sig att en sådan man i orange fleecetröja, med kaffe i en bleckmugg med blått ankare, någonsin ska kunna känna oro i själen. Men jag vet att han en morgon kommer att vara försvunnen, avseglad mot Dún Laoghaire eller Scarborough eller Coves. På bron vid Sannegårdshamnen möter jag varje morgon samma kvinna med terrier. Hon är på väg mot Eriksberg. Terriern är på väg mot Slottsberget. Och just när jag har passerat bron ser jag två unga män som pratar boxning. Jag vet inte varför de står där, om de jobbar i närheten och har rast just när jag går förbi. Man lägger märke till dem eftersom den ene varje morgon är i färd med att referera en match genom att fnysa och mima slagkombinationer mot kamratens huvud. Vid Lindholmen kommer studenterna, slokande under sina axelväskor.
Härsinglar sedan några veckor nyckfulla höstregn i luften, emellanåt med en tillsats av hagel. Det är väl samma väder över hela Göteborg och halva Västsverige, men här på Hisingens utplattade betongkajer och gamla taggiga hamnskåror i strandleran får vinden och regnet liksom ett annat fäste. Några morgnar har en regnbåge stått över älven och vid Lindholmen kliver jag alltså på Älvsnabben, iakttagande hela det stränga reglementet för påstigning. Man väntar till höger på flytpontonen och man får inte embarkera förrän passagerarna har klivit av med sina väskor och cyklar. Samtidigt vill representanter för någon bank eller resebyrå eller träningsanläggning dela ut gratis kaffe och reflexer. Två gånger har jag bland dem som kliver av Älvsnabben återsett min stripteasebesökare från Andra Långgatan. Han är sig fullständigt lik. Möjligen är han något mindre nervös. När han framträder på Hisingen bär han en en mörkt metallblå cykelhjälm. Jag funderar på om jag bör säga hej.
Kristian Wedel
