Så, Ulf Sveningson, vad ska vi nu säga om staden Wien?
Det är ingen risk för radiotystnad i frågan. Normalt brukar stadsskildraren få arbeta hårt för att driva upp några triviala skillnader och förvandla dem till lokala särdrag, när sanningen är att nästan alla världens städer är på väg att se likadana ut.
Så icke Wien. Wien är verkligen konstigt. Wien är enkelt och ovedersägligt konstigt på ett alldeles ogenerat sätt.
Husen är till exempel för stora. Detta har inte jag hittat på. Det säger alla som vill berätta något om Wien.
Det har meddelats till leda att Wien är ”ett imperiums huvudstad i ett litet land”, vilket låter ungefär lika tomt som när någon svensk kommer hem med tindrande ögon efter semestern och säger att Lissabon är fadons stad. Men skillnaden är att det i Wien verkligen finns täckning för påståendet.
Monumentalbyggnaderna är groteska.
Att vandra längs parlamentet och museerna är som att vandra i ett modelljärnvägslandskap där hälften av modellerna är byggda i fel skala. Orsaken är den olyckliga kalendariska omständigheten att den period – grovt räknat andra halvan av 1800-talet – då museer, parlament, departement och bibliotek byggdes i hela världen sammanfaller med dubbelmonarkins nedgång. Österrike-Ungern hade fortfarande ett imperiums resurser, men det hade börjat knaka så mycket i fogarna att nedgången måste motbevisas och besvärjas. Helst i marmor.
Krig, hade man insett, var det ingen idé att ge sig in i – dem förlorade man bara.
Jag vandrade mellan dessa trappor, kolonner, lejon, gripar, sfinxer, grusgångar, obelisker och kartuscher men fastnade till slut i stum förvåning framför en våg som stod på trottoaren mittemot parlamentet. Det var den gamla svenska badhusvågen med rund skala bakom glas.
Och det kom i eftermiddagens glöd unga par hand i hand, i princip från öl- och korvknejpen, och vägde sig.
Det är väldigt svårt att i Sverige – låt oss säga utanför Björngårdsvillan i Slottsskogen en julidag – tänka sig svärmande par som släpper taget om varann för att offentligt ta reda hur mycket de väger.
Naturligtvis ligger Wiens charm i det faktum att man nästan inte kan gå någonstans utan att ha en angenäm känsla av att komma hundra år för sent. Därmed slipper man all pockande press från nutiden.
Några kvarter från hotellet bodde förstås Freud för hundra år sedan, säger någon.
I ett hus med en solros i fönstret bodde Hitler.
Vårt hotell hette Regina. Det var fullt av personalens fotbollspokaler och dolda spotify-högtalare, men ändå föreföll ägarna inte helt ha godtagit att 1914 var förbi. I trapphuset satt hundraåriga bröllopsmenyer och foton av glosögda vattenkammade svärsöner som bör ha varit födda cirka 1870. Varje gång någon öppnade toalettdörren i källaren trängde ljudet av Mozarts Rekviem genom vattenbruset och efter tre dagar kunde jag inte se en toalettdörr utan att tänka:
– La-a-crimooosa ...
Det var svala morgnar och kvällar.
Det är en vacker stad. Det är också alldeles uppenbart – i den mån städer företar sig saker – att det är en stad som betraktar sig som vacker och som vill vara vacker. Staden Wien är lite kokett, med sina balkonglådor.
Bara ibland känns staden besvärande ny. Vid Centralstationen kan man till exempel komma upp ur en trappa i underjorden och kliva ut i blank svärta och glas, så att man undrar vilket okänt världskrig för tjugo år sedan som utplånat Wien. Men sedan hamnar man snart nedom sotiga brända marängartade fasader och man behöver inte leta länge för att hitta spår av två mer kända världskrig.
Det är små läderbruna boklådor med frakturstil över dörren och ett bord med Karl Mays samlade indianböcker i grå skinnband.
Det är hästdroskorna vid Stefansdomen.
Det är containrar för buntglas och weissglas.
Det är gamla privatpalats i gräddgrå nybarock, kompakta som sachertårtor.
Man tar spårvagnen ut till Grinzing och dricker vitt vin.
Här och där syns Donau eller rättare sagt: det gör inte Donau alls, för så fort man ser Donau och ber någon wienare att bekräfta detta säger wienaren beskäftigt att det är en biflod eller kanal, att Donau är någon annanstans. Donau är alltid någon annanstans.
Wiens nattliv präglas av vad man skulle kunna kalla unga män och kvinnor i svängen som går ut iklädda lederhosen respektive klänningar med högt snörade livstycken. Det finns inget i deras beteende som antyder att de anser att de är maskeradklädda. De slåss och blir utkastade med tyrolerhatt.
Vid Neuermarkt – intill kejsarkryptan – hände det en eftermiddag att en kvinna tog av sig klänningen och naken ställde sig på fontänkanten.
Efter en stund vandrade hon naken bort genom shoppingkvarteren. Jag undrade om det kunde vara något slags happening – något konsthögskolespektakel – och jag samlade därför ihop min bästa skoltyska och tilltalade några mogna österrikare (sandaler, paraplyer). Det var ett språkligt försök som i all sin syntaktiska ömklighet slutade med att jag helt enkelt frågade var i denna stad man kunde finna nakna kvinnor. Reaktionen var överväldigande. Jag tänker inte göra några fler framträdanden på tyska i staden Wien.
Detta var sista delen
i serien VG i Wien.
Tidigare reportage har
varit publicerade 27,
28 och 29 oktober.
Kristian Wedel
