Kåseriet är denna vecka inställt. Jag kommer i stället att – mycket schematiskt – redogöra för hur det går till att flytta från en lägenhet i Göteborg. Vi lämnade i juli fastlandet för ett litet plåthus på Hisingen. Min förhoppning är att denna sammanfattning kan vara till gagn för andra göteborgare.
Ungefär trettio personer arbetade med försäljningen av lägenheten. Många av dem av har deltagit i processen på kameralt säkerhetsavstånd, till exempel den personliga bankmannen – en allvarsman med många blanketter i ett litet bås på Skanstorget. Av utrymmesskäl nämner jag därför blott dem som verkligen befann sig i lägenheten för att – som mäklaren sammanfattade saken – göra den liksom säljbar.
Det var mäklaren, mäklarens kollega och mäklarens vikarie.
Det var rörmokare, kakelsättare, snickare, målare och målarens assistent.
Det var stajlisten och stajlistens två assistenter i blommiga klänningar. Det var stajlistens assistenters assistenter – två ryska män som bar de glasbord, mattor, ljusblå vaser, ämbar med badsalt och textiltryck med horoskop som vid visningen skulle ersätta de möbler som vi hade använt i tio år och som sammantaget – därom vara alla ytterst överens – inte ansågs bidra till att göra lägenheten liksom säljbar.
Det var en elektriker som berättade vitsar. Han var där två gånger. (Samma sladd, olika vitsar.)
Det var städerskan Dorota.
Låt mig ge ett exempel på en (1) dag. Det var rörmokarens dag. Han kom tillsammans med kakelsättaren. De var två värdiga män som avgav en kultiverad doft av tobak. Sju timmar tog det.
Alla kontakter med hantverkare präglas av språkförbistring.
Rörmokaren ställde sig först med händerna i sidorna, tittade länge på handfatet som om han vore uppriktigt förvånad över att finna ett handfat i ett badrum och sade:
– Var stänger värmen? Var har du shunten? Har du kopparrör?
Jag svarade, på den enda fråga jag förstod innebörden av, att rören var dolda i väggen.
– Men tittar du aldrig på rören? sade han.
– Nej, viskade jag.
Han försvann sedan ner i källaren med en rörtång. Jag klev efter för att markera något slags samhörighet. Han ringde upp till kakelsättaren och skrek:
– Stänger det?
Jag kände mig i vägen och gick upp till lägenheten. Efter en stund kom han upp och sade:
– Vi fick vrida av värmen i hela huset. Bara några timmar.
Det var en tisdagsmorgon. Jag satte mig och väntade på att grannar som ville tvätta håret skulle börja ringa. Under tiden bytte kakelsättaren ut handfatet och öppnade en liten plåtlucka i badrumsväggen. Jag hade ingen aning om att den hade funnits där. Den var någon decimeter i diameter.
Därpå följde ett stycke ren och oförfalskad surrealistisk teater. Kakelsättaren tittade in genom denna plåtlucka på en meters höjd och sade:
– Har man sett på fan. Här sitter en dansk.
– Är det inte bra? undrade jag.
Rörmokaren tittade länge och allvarligt på mig så att jag trodde att han skulle brista i gråt och sade:
– Du förstår. Bosse gillar inte danskar. Du förstår.
– Jag förstår, sade jag.
På eftermiddagen var de klara med handfatet. Kakelsättaren tittade på badkaret.
– Här har runnit vatten, sade han indignerat.
– Ja, sade jag. Det är ett badkar.
– Du förstår. Här har runnit vatten. Du förstår.
– Jag förstår, sade jag. Det är ett badkar.
Dagen därpå kom de tillbaka. Det var värt varenda öre. Jag kommer att undra över dansken i luckan under resten av mitt liv.
Så gick det till. Och det var bara en (1) dag.
Och det fantastiska är att detta verkligen ter sig som en lättsam, ljuvlig sommarlätt dröm av harmlösa och pikanta hobbygöromål jämfört med tillvaron som hus-ägare på Hisingen.
Vi har till exempel den uppfällbara swimmingpoolen i trädgården. Jag skrev om den häromveckan. Nu ska den tömmas, ty det är höst. Eftersom det inte finns någon brunn i närheten har en erfaren granne rekommenderat oss att genom bottenpluggen tömma femtio liter per dag så att gräsmattan hinner svälja undan. Det är tio och en halv kubikmeter i bassängen. Jag har räknat på det. Det kommer att ta 210 dagar att tömma bassängen. Det är nästan på dagen sju månader. I mitten av april kommer bassängen att vara tömd inför vintern.
Och då har jag inte börjat tala om själva huset.
Jag ska be att få återkomma.
Kristian Wedel
