Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Wedel: Lyckan i att åka på en rejäl blåsning

KÅSERI: "Verkligheten är en råvara. Ibland måste man riva något för att komma åt den."

Jag kände en gång en man som brukade säga:
– Ibland får man offra en vän för en bra replik.
Det var längesedan jag hörde av honom nu. Ingen verkar veta vart han har tagit vägen. Jag får undvikande svar när jag efterlyser i bekantskapskretsen. Kanske har han haft mer inspiration än vad som har varit hälsosamt.
Men i princip gör han ju bara som alla författare. Verkligheten är en råvara. Ibland måste man riva något för att komma åt fyndigheten.

Strindberg ställde en gång väckarklockan på ringning för att kunna vara på plats och se hur Georg Brandes skulle reagera när han fick veta att Victoria Benedictsson hade försökt ta livet av sig. Det var ovärderligt för en dramatiker att se hur en människa verkligen reagerade på en så sensationell upplysning. Ungefär sjuttiofem år senare skrev Pär Rådström om denna strindbergska iver, så egentligen är det två författarskap som brutit detta stycke råvara ur verkligheten.
I Ryszard Kapuscinskis På resa med Herodotos träffar reportern en dag i Kairo en trevlig man som erbjuder sig att visa en åldrig minaret. Det är en trång trappa.  Kapuscinski står slutligen med en hänförande utsikt utan skyddsräcke högt över Kairo medan hans ciceron står nedanför och säger:
– Ge mig din plånbok.
Det är en variant av Manhattanpoeten Allen Ginsbergs Mugging.  Han hade blivit rånad på 70 dollar och kreditkort men hade samtidigt, framhöll han, ”fått poesi för 10 000 dollar”.

När jag var i tolvårsåldern tog jag djupt intryck av ett kåseri av Torsten Ehrenmark i Dagens Nyheter. Han hade städslat den franske servitören Jacques till en fest för svenskar i Paris. Jacques förfranskade, det vill säga förstörde, systematiskt alla svenska smörgåsbordsdelikatesser. Han flådde och rensade ålbitarna till grått ludd och rörde ner garneringen i sillsalladen. När han hade ramponerat hela kalaset begärde han extra dricks.  Därmed var Torsten Ehrenmarks dag räddad. Genom den oemotståndliga detaljen med dricksen hade Jacques kvalificerat sig till att bli kåserimaterial, vars arvode täckte kostnader för dricks, sillsallad, lax, revbensspjäll, skinka, OP och grisfötter. 

En aprilnatt år 2004 landade Annette och jag på La Guardiaflygplatsen. Vi skulle bo i New York i ett drygt år. Tre dagar efter denna nattliga entré skulle  jag ha deadline för min första text till tidningen: en hel söndagssida. Vi klev ut i mörkret, omtöcknade av flygresan och tidsförskjutningen, Då räddades vi av den ofattbart godhjärtade taxichauffören John. Han tog fermt väskorna och lovade att köra oss till 145:e gatan för standardtaxan: 75 dollar. 
Under de följande månaderna skulle jag lära mig att standardtaxan från La Guardia i själva verket var 35 dollar. 


Men detta var alltså den första natten ­– och vi satt i baksätet och såg Manhattans sammetssvarta stjärnglitter av skyskrapor.  Manhattan är självlysande på håll. Emellanåt passerade vi någon vägtull och taxichauffören John, som var en trevlig och knubbig man som påminde en smula om en ung Deepak Chopra, berättade att tullavgifterna inte ingick i hans 75 dollar. När han slutligen stannade vid adressen introducerade han också något slags moms. Resan hade nu stigit till 99 dollar. Jag satt i mörkret i baksätet och fumlade med dollarsedlar och skickade fram två femtiolappar, trodde jag, till John som snabbt skickade tillbaka den ena och sade att han tyvärr inte var så lättlurad att han kunde låta mig betala med en femtiolapp och en tia. Jag skämdes.  Det hade verkligen inte varit min avsikt att lura honom. Amerikanska sedlar är så lika varandra. Han fick en fräsch femtiolapp och eftersom jag plågades av dåligt samvete fick han den där tian i extra dricks och därutöver ytterligare en tia i vanlig dricks. Jag bad om ursäkt tre gånger och han log och sade it’salrightbuddy.


När vi hade låst upp lägenheten – vi hyrde i andra hand av två dokumentärfilmare som spanade efter vithajar utanför Sydafrika – blev jag fundersam.
Jag hade betalat direkt ur det gula Forexkuvertet. Där låg växlingskvittot. Jag visste vad jag borde ha. Jag räknade: en femtiodollarsedel saknades. Jag tänkte på hur fingerfärdigt John hade hanterat mina sedlar. Det tog en stund innan jag kom underfund hur han hade bytt min ena femtiolapp i framsätet. Taxiresan hade därmed kostat 160 dollar. Det var ett belopp som under normala omständigheter skulle kunna föra passageraren en god bit in i New Jersey. 


Jag ställde mig denna första natt i fönstret vid den svarta brandtrappan och anade Hudsonfloden och de första skära solstrimmorna över Manhattans västra stränder.  Vita skåpbilar bullrade på Riverside Drive.  Min första amerikanska polisbil körde förbi. Jag kände ett stort lugn, nästan lycka. Söndagssidan var räddad. Nu, tretton år senare, har dessutom samma taxichaufför – med de knubbiga fingrarna och det godhjärtade leendet – hjälpt mig till ett kåseri. Taxiresan i New York är den mest lönsamma resa jag har gjort i mitt liv. Jag tänker på taxichauffören John med tacksamhet.

Kristian Wedel

Fotnot: Bilden föreställer inte Johns taxi. 

 

Mest läst