Jag mottog klockan 5.28 en tisdagsmorgon ett läsarmejl:
* Varför skriver GT så mycket om ishockey?
* Brukar du ha skrivkramp?
Den första frågan är ju nästan överväldigande feladresserad, även klockan halv sex på morgonen.
På den andra frågan svarar jag: nej.
Det är inte längre någon som har tid att ha skrivkramp.
Men förr i tiden – det vill säga fram till för ungefär femton år sedan – hade journalister skrivkramp. På engelska heter det Writer’s block.
Det brukade rentav anses lite fint att ha skrivkramp. Det var ungefär som hänvisa till att man hade ådragit sig en sträckning vid morgonjoggen i Central Park.
Det mest storslagna i den vägen bör ha varit en prisbelönt reporter på Aftonbladet. Jag mötte honom en gång på Bokmässan. Han spände blicken i mig och sade att de flesta skribenter var pimpinetta veklingar som aldrig hade drabbats av riktig skrivkramp.
Själv hade han inte kunnat skriva en rad på åtta år, sade han. Det var hans personliga rekord.
Bortsett från den omedelbara beundran som man måste känna för en kollega som lyckats flyga under chefernas radar i åtta år, insåg jag då att jag aldrig skulle kunna tillgodoräkna mig äkta skrivkramp.
Jag hade en gång en arbetskamrat som utvecklat ett slags automatisk metod för att häva skrivkrampen. Han kunde själv inte kontrollera denna mekanism.
Men han misstänkte, berättade han, att det hade att göra med hur han som ung tjänstgjort som volontär på Kristianstadsbladet. Detta hade varit ungefär 1960. Det var innan alla hade teleprintrar. Tidningarnas telegrambyrå utsände därför till Kristiansbladet (och, förmodar jag, till andra landsortstidningar) telegram via en grå tratt av plåt. När ett telegram var på gång kom från TT först ett förvarnande bröl i tio paralyserande sekunder. Därpå läste en nasal röst:
Stockholm torsdag. Statsminister Erlander har i dag på morgonen företagit en inspektionsresa till Bromma flyghamn för att därstädes, tillsammans med Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens generaldirektör Vahlberg, säkerställa, att de åtgärder vilka …
När högtalaren brölade hade den unge volontären – den blivande göteborgske stjärnreportern – alltså tio sekunder på sig att sätta ett papper i närmaste skrivmaskin och ta diktamen.
Ty han fick bara en chans.
Den som lär sig skriva maskin under sådana omständigheter får en robust syn på litteratur.
I princip fortsatte den gamle stjärnskribeten att arbeta på samma sätt även drygt tre decennier senare. Han vandrade i redaktionskorridorerna som en äggsjuk höna i tre dagar, medan redigerarna började bygga layouten på de vackra söndagssidor som han skulle fylla. Och plötsligt, gärna ungefär kvart över tre på fredag eftermiddag då alla börjat ge upp hoppet, ljöd liksom tutan inuti den gamle medarbetarens huvud. Och ett slags inre röst började diktera reportaget från sjösättningen eller broinvigningen. Han rusade till sitt skrivbord och tog diktamen från denna inre röst och två timmar senare låg 14 000 nedslag klara. Sedan gick han utsjasad och tog en öl.
Vid olyckliga tillfällen var det finkalibriga maskineriet i hans huvud en smula i olag och då började plötsligt hans inre röst att diktera texten vid lunchen på Eggers. Då fick han börja ta upp anteckningar på servetter och vita skjortärmar medan han sprang tillbaka till redaktionen.
Ty han fick bara en chans.
Jag kan bara minnas att jag en enda gång har arbetat med någon som verkligen har haft skrivkramp, av den vackraste och fullständigt invalidiserande sorten, den som vid behov skulle kunna förlängas till åtta år.
Denne skribent skulle ingå i redaktionen för ett slags nyhetsmagasin som också hade städslat mig. Följaktligen kunde jag på nära håll betrakta honom. Det var en ung och mycket charmerande skribent med stubbat hår, lite babyknubbig i ansiktet, och nya t-shirts i himmelsblå kulörer varje dag. Han kom punktligt klockan åtta varje morgon, skämtade med alla, stod en lång stund vid fönstret med kaffekoppen och skrattade åt något på trottoaren. Han var grabben hela dan. Sedan slog han på datorn. Den första morgonen hade han fått uppdraget att skriva en kort bakgrundstext om de kommunala stadsdelsreformerna.
Denne trevlige man i oföränderligt blå tröjor kom till redaktionen i två veckor, åtta timmar om dagen, och åstadkom under denna tid följande text, här återgiven i sin helhet:
Sedan 1952 har det
Efter två veckor kallades han in till något slags samtal och försvann. Ibland undrar jag vart han tog vägen. Det är det vackraste exempel på skrivkramp som jag någonsin har sett.
Och ibland undrar jag väl också lite över vad är som har sedan 1952.
Kristian Wedel
