Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Wedel: Korpen, grisen och kanonfotografen

KÅSERI: Alla fotografer är olika varandra. Men på ett sätt är de alla identiska.

Ni vet hur fotografer är. Nej, det vet ni kanske inte, men jag vet hur fotografer är. Jag skulle tro att jag har jobbat med tre dussin. 
Jag har träffat alla olika personligheter.
Jag har arbetat med tjocka, smala, skäggiga, kommunistiska, religiösa, filosofiska, saktmodiga, koleriska och skånska fotografer. 
Jag har suttit i bil med en fotograf som vid ett rödljus berättade att han övervägde att bli präst.
Jag har suttit i en bil med en annan fotograf vid ett annat rödljus – det vid Gamla Ullevi – då han stack ut huvudet och skrek till en ostadig gammal man vid övergångsstället:
– Ska du gå lappjävel eller väntar du på norrsken?


I samband med EU-toppmötet år 2001 skulle jag dela ljuvt och lett med en fotograf i en vecka. Vi skulle göra dagliga nedslag om roligheter i evenemangets utkant: gatumusikanter, korvätare och skojiga småintervjuer med fulla holländare. Den första morgonen gick jag alltså upp till bildredaktionen på GP-husets sjätte våning. Huset är lite välvt så jag var liksom osynlig när jag kom i svängen och jag kunde precis höra hur bildredaktören, med kärnfull fransk accent, fördelade styrkorna inför EU-mötet. 
– Och du får åka med Wedel, sade han och (antar jag) pekade.
Det var tyst i någon sekund, varefter en kärv stämma hördes:
– Men vafaen, varför ska jag alltid få alla lågstatusuppdrag?
Sedan kom jag runt hörnet och vi for under tystnad till Kvibergs kantiner.


De flesta fotografer är jovialiska och glada figurer. Det är ett utpräglat missförstånd att reportern står för snacket medan fotografen tyst går baklänges tre steg framför intervjupersonen. Dock är det sant att fotografen går baklänges. Samtidigt sköter han – eller hon –  intervjun. Reportern går tyst bredvid intervjupersonen och får inte en syl i vädret.


Alla fotografer som jag har träffat har alltså varit sinsemellan mycket olika. Men på ett sätt har de varit identiska. 
De är aldrig nöjda med motivet. Det händer aldrig någonsin att världen råkar vara beskaffad så att det helt enkelt bara går att knäppa bilden. 
Därmed måste fotografen antingen flytta sig själv eller invänta att den värld som ska fotograferas på något sätt förändrar sig själv.
Lätta regianvisningar förekommer. Men framför allt måste fotografen åtminstone upp på en stol eller kravla i ett fönster eller upp på en stege eller ner i en rabatt och när man har varit hos en blid dam i Kungälv och sett fotografens grova rågummisuleavtryck över ryamattan, efter att han tagit fotot genom en rhododendronbuske, tänker man på det där som Piet Hein sade om arkitekter:
– Om arkitekten inte kan bygga ett hus är han i alla fall karl att riva en allé.


På motsvarande sätt förhåller det sig så att om fotografen inte kan ta en vacker fyrspaltare är han i alla fall karl att välta tre pelargoner från en balkong i Skene.
I dagstidningsproduktion begränsas fotografen av brådska.
Men jag har också jobbat med fotografer som har haft mer tid på sig. Fotografer som får mer tid på sig behöver alltid ännu mer tid. 
Det är till exempel alltid fel ljus. Med lite tur tar det bara några timmar att vänta in rätt ljus.


Jag känner en mycket fin fotograf som några gånger har kört bil från Vårgårda till Göteborg och konstaterat att ljuset har varit för hårt och därför kört hem igen.
Jag känner också en fotograf som satt i ett kyrktorn i tre veckor och åt kebab och väntade på att få det rätta gnistrande kvällsljusspelet i några antika fönster. När detta ljus slutligen inföll kom en lastbil från Posten och stod i vägen för fönstren under de magiska tio minuterna.
Fotografen måste därför vänta i kyrktornet i två veckor till.


Jag känner en naturfotograf som skulle fotografera en stilig korp i en skog någonstans i närheten av Hunneberg.
Korpar är intelligenta djur.
Fotografen satt med sin hasselbladare i en koja av granris, plankor och blå båtkuddar.
Han hade placerat en halv gris på en liten bergknalle. Men så fort fotografen satt i kojan vägrade korpen nalkas. Den var inte dummare än att den visste att en gubbe hade fattat posto i granriset.
Fotografen hämtade då sin hustru. De gick båda in i kojan. Sedan gick hustrun demonstrativt därifrån och uträkningen var att korpen då skulle tro att kusten var klar. Men korpen kunde räkna till två. Den visste att fotografen var kvar. Det var först när fotografen tillkallat svärmor som korpen fick problem med matematiken.


Ibland tänker jag på dem. Fotografen, hustrun och svärmodern på varsin blå båtkudde. Regnet så stilla över västgötaskogen. Den halva grisen. Korpen som eftersinnande räknar. Det är en tanke som gör mig glad. Framför allt är jag glad över att jag inte är fotograf. 

 

 

Kristian Wedel

Arkivbild: Håkan Johansson (Korpen på bilden har inget med texten göra.) 

Mest läst