Jag känner en man som skulle framställa en karta. Han var verkligen noggrann. Till professionen är han formgivare ochföljaktligen blev kartan också mycket vacker – med blå övertoningar och sirlig typografi. Kartan skulle tryckas i 22 000 exemplar till världens största orienteringstävling. Formgivaren hade låtit sig enrolleras i tävlingskommittén enbart för att en gång i sitt liv få framställa en karta. Han hade älskat kartor sedan barnaåren. Han hade haft en reproduktion av Mercators projektion med de två runda världshalvorna i sitt studentrum. Kartan som genre var i hans ögon den sannaste formen av verklighetsskildring.
Ty om hans karta inte överensstämde med verkligheten skulle tjugotvåtusen orienterare springa vilse i en dalsländsk skog.
Dalslands befolkning skulle därmed öka med 38 procent.
Kartritaren satt en vinter och ritade sin karta. Han har sedan dess haft väldiga professionella framgångar, men jag tror aldrig att han varit så lycklig som då.
Kommen så här långt känner jag att jag behöver hejda mig i denna berättelse.
Ty jag vet att jag har ett par tusen läsare – hej, kära vänner – som i detta nu sitter med höjda grötskedar och tänker att denne kartritare som strävar efter att objektivt beskriva verkligheten måste vara något slags uppdiktad figur och att jag i själva verket försöker berätta något annat.
Nej, jag har inte hittat på honom. Allt är sant.
Men jag ligger efter i utvecklingen och har ännu inte riktigt vant mig vid att ingen längre tror att en berättelse om en kartritare handlar om en kartritare. Förr brukade det vara förbehållet domprostar att tolka alla yttranden som symbolladdad skändning. I dag har denna kompetens demokratiserats. Envar sin egen domprost.
Denna min eftersläpning inleddes redan för ett drygt decennium sådan då jag i ett kåseri nämnde att jag sett en låda dillchips på orgelläktaren i Göteborgs domkyrka. Det upptogs mycket illa. Det tolkades som en antydan från min sida om att det skulle finnas något osunt bakom kyrkans fasad. En före detta kyrkominister utvecklade en betydande varmgång i ett brev till chefredaktör Falck.
En morgon levererades de tjugotvåtusen kartorna med lastbil från Gerlofssons tryckeri i Borgholm. Kartritaren mätte blåtonen med ljusmätare och fann att det visserligen var fyra procent för mörkt men i övrigt bra och sedan skickades tjugo testorienterare ut i skogen för att bekräfta att den vackra kartan var utan vank och lyte.
Provlöparna kom tillbaka från sin övningsrunda och meddelade att det i skogen fanns ett högst förvånande berg.
Det förekom inte på kartan.
Det var visserligen ett mycket litet berg, men det var otvivelaktigt där, det hade funnits där sedan åtminstone den senaste istiden och det gjorde så att säga inte min av att vilja någon annat.
Kartritaren gick ut i skogen och tittade på berget. Det var ett vackert litet berg. På ena sidan växte lingon.
Han hade antagligen ungefär samma vemodiga och kluvna fosterlandskänsla i bröstet som jag hade när jag häromveckan i denna tidning skrev ett kåseri om svenska diken och granskogar. Jag har fått åtminstone 200 reaktioner från läsare som är säkra på att jag samtidigt skändade den svenska flaggan. Några av de arga mejlen var liksom litteratur. God litteratur är alltid intressantare än sin upphovsman.
Mitt försvar har varit svagt och beror på min eftersläpning. Jag har gått omkring och trott att jag skriver det jag menar när jag i stället tydligen har menat det jag inte skriver. Tack vare många kloka mejl har jag nu lärt mig att det är absurt att tro att jag menar det jag menar. Möjligen är det lika dumt som att försöka berätta en historia om en kartritare som missat ett litet berg.
Tjugotvåtusen orienterare var i detta skede på väg till Dalsland. Några tyskar hade redan inkvarterats i en lagård, med pipor och små Underbergflaskor i brun papp och allt.
Kartritaren bedömde att det skulle ta en månad att trycka nytt. Det skulle ta två månader att klistra in små korrigerande klisterlappor.
Han löste problemet på följande sätt.
Han sprängde bort berget.
Det är Sveriges hemligaste explosion efter andra världskriget.
Det har nu gått femton år utan efterräkningar.
Ingen myndighet kan så noga hålla reda på hur många berg det ska finnas i Dalsland.
Jag förstår att jag nu antagligen kommer att anklagas för maning till revolution – för vad skulle annars en berättelse som beskriver verklighetens anpassning efter kartan kunna handla om.
Men tills vidare vill jag försiktigt antyda möjligheten att historien om en karta är historien om en karta.
Kristian Wedel
Illustration: CISSI WELIN