Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Wedel: Hisingsälgen får inte bada här

Denna pool gör mig galen. Inte vilt galen, utan galen som en stilla svagsint gråt.
Jag har tidigare rapporterat om poolen i trädgården intill vårt plåthus i Kyrkbyn.  Det är ingen pool i Beverly Hillsstil, men så är icke Kyrkbyn Beverly Hills. Poolen kostade alltså 2 000 kronor på Ica i Markaryd. Vi monterade den i somras av presenningar och metallstänger. Vi fyllde den med tio och en halv kubikmeter vatten, vilket tog elva timmar med trädgårdsslang.
Jag berättade också i denna spalt om en granne som manat mig att vintertömma poolen via bottenpluggen med femtio liter åt gången. Därmed skulle det ta sju månader att tömma poolen inför vintern.

 
Detta mitt resonemang har med rätta jovialiskt förhånats av ingenjörsbetonade läsare som sänt mig uppsatser om avrinning och regn och millimeter och kontentan har varit att det absolut går att tömma tio kubikmeter vatten i en villaträdgård. Det är inga problem. Det klarar villaträdgården. 
Det må så vara att trädgården klarar det. Det är jag som inte klarar det. 
För det första sitter bottenpluggen i en metallfjäder. Det går inte skruva ur den. I stället får jag peta in fingret i pluggen från utsidan, varvid en liten sprint viker undan och vattnet rinner ur. Allt vatten som ska ut – tio tusen liter – måste forsa över mitt pekfinger. Så fort jag drar undan fingret upphör vattnet att rinna. Jag känner mig som pojken i den gamla holländska folksagan – han som med pekfingret stoppade en översvämning. Skillnaden är att jag skapar en översvämning. Jag står mitt i den.

Jag har den senaste månaden krummat på huk i den beckmörka trädgården i tjugominuterspass medan tiogradigt vattnet sköljt över mig. Sedan har jag kravlat in i köket för varm buljongs undfående. 
För det andra sitter inte bottenpluggen i botten.  Något tusental liter vatten blir kvar. Jag har pallat upp poolens ena sida för att förskjuta tyngpunkten. Jag har strukit omkring i höststormarna och mörkret och hämtat stegar och skottkärror och plankor som jag bänt in under poolen för att det ska rinna till. Den uppstagade poolen blir ett livsfarligt vindfång. Två gånger har den halkat av stegen och plankorna och fallit delvis över mig där jag suttit med fingret i ventilen. 
Ibland har jag behövt något starkare än buljong. 

För det tredje är de sista fem hundra literna inte vatten. Det är en grön och trögflytande ursoppa. Botten är överdragen av en geléartad och aladåbdallrande beläggning som motstår alla borstar. 
Därtill rådjuren. De kommer från Krokängsparken och mumsar på våra sista äpplen. De märker inte att jag sitter på huk bakom poolen. Av finkänslighet ger jag mig inte till känna.
Nu hör det till saken att en älg har siktats i Kyrkbyn de senaste veckorna.  
När jag häromdagen försiktigt suckade över poolen sade alltså en av de vana husägarna – en sån där rekorderlig person som både äger en dragkrok och har gjort värnplikt – att jag i själva verket skulle känna mig glad och priviligierad över att jag sluppit denna älg.
Det vore inte otänkbart, framkastade grannen, att älgen skulle kliva ner i poolens gäckande aladåbartade grönbotten. Där skulle den halka och bryta benen.
I så fall måste jag tillkalla jägare från naturförvaltningen att avliva djuret.
Förstod jag, undrade grannen, vilken ofantlig tur jag har haft som sluppit en död älg i poolen?

Jag har alltså nått dithän att omvärlden tycker att jag är en lycklig människa eftersom ingen älg hittills har slagit ihjäl sig i min trädgård. 
Det är en snäv definition av lycka.  
Och själva demonteringen av poolen har alltså ännu inte börjat. Efter att stegarna och störarna har blåst bort ser den exakt likadan ut som för en månad sedan. Åtminstone så länge man inte luktar på den.  
Hösten kommer att bli lång. 


Kristian Wedel

 

Fotnot: Älgen på bilden har förhoppningsvis inget samband med texten. (Arkivbild: Kenny Hjälte)

 

Mest läst