Jag kände en man som var så bra på att sälja sågverksutrustning att han till sin förfäran tvingades resa till Stockholm. Ursäkta, nu inser jag att jag kom snett in i den här historien. Det stod alltså i tidningen att 92 procent anser att svenska chefer är mutade. Siffran är intressant eftersom de 92 procenten rimligen också inbegriper en del chefer. Samtidigt meddelades att det inte har gått så bra för Ericsson på sistone. Eller snarare: det har gått alldeles för bra. Man riskerar nu ett bötesbelopp som får envar att tänka på en herrvits från 1912. – Jag känner en fastighetsägare som har tio miljoner. – Det var väl ingenting. Jag känner en kaféägare som har två biljarder.
För tjugo år sedan brukade jag och min vän, försäljaren av sågverksutrustning, äta rödspätta och kokt potatis i en trivsam kantin på norra älvstranden. En dag berättade han att han hade en väldigt fin affär på gång med Sibirien. En försäljare av sågverksutrustning har alltid en fin affär på gång med Sibirien. De ryska representanterna – män i silverfärgade och aningen för trånga kavajer – hade provkört maskinerna. En prydlig order på sådär 300 miljoner svenska kronor låg på bordet av masurbjörk på kontorets fjärde våning med utsikt över Amerikaskjulet. Då hade ryssarna sänkt pennan och sagt att de inte kunde underteckna kontraktet förrän en detalj hade ordnats, bara en bagatell. De ville ha en helg i Stockholm.
Detta berättade försäljaren av sågverksutrustning över rödspättan. Han var i chocktillstånd, ty det var han som förväntades administrera denna helg. Det fanns en inarbetad procedur för helger i Stockholm. I stora drag gick den ut på att firmarepresentanten i två dygn skulle valla två fryntliga och vodkafulla ryssar genom huvudstaden och betala allt de pekade på; det brukade bli minst en bil. Vid den senaste Stockholmsresan, suckade min vän över rödspättan, hade han med nöd lyckats avstyra en jovalisk förfrågan om eskortdamer. Denna historia utspelades alltså för gott och väl tjugo år sedan. Naturligtvis förekommer inga Stockholmshelger i svenskt närlingsliv längre.
Ryssar förekommer förstås. Jag pratade med en bankman som hade suttit i förhandlingar med några ryska affärsmän. Under tiden hade den lediga hälften av den ryska delegationen, huvudsakligen klädd i träningsoveraller, gått på shoppingtur. Efter några timmar tittade de svenska bankmännen ut ur konferensrummet. Under vestibulens glastak låg då ett berg av skor, tennisracketar, kavajer, sportskor, leksaker, julgranskulor, modelljärnvägar, tv-apparater, kylskåp och stereoanläggningar. Överst tronade en gummibåt med utombordsmotor.
I Göteborg – meddelas härmed stockholmska läsare – hanterade vi förresten mutproblem redan på 1700-talet. Jag tänker naturligtvis på amiral Erik Siöblad, landshövding i Göteborgs och Bohus län åren 1700-1711. Amiral Siöblad hade en utpräglad begåvning för att göra sig till ovän med alla. På lediga stunder lät han arrestera folk som han ogillade och utfärdade förbud för pigor att gå i högmässan och liknande roligheter. Han älskade mutor. Vad skulle göteborgarna göra? De kunde inte gärna släpa bort landshövdingen i bojor. De kunde inte låta honom hållas. De låste dörren till residenset utifrån. Det är vad jag kallar ett händigt folkinitiativ.
Fru Siöblad – Charlotta Regina Palbitzki – lämnar ännu spår i det göteborgska residenset eftersom hon skrev en liten kokbok som fortfarande citeras. En lyckad helkväll (det vill säga någon kväll då amiralen råkade befinna sig på fri fot) på det glada 1710-talet präglades av stekt får, mandelnudel, brunelltårta, oxbringa, ragu av hare, äpplemunkar, laxvälling och höns med sockerrötter. Laxvälling får man inte ofta i dag.
Det var alltså en meny för mutkolven amiral Siöblad och man kan väl anta att något motsvarande – med nödvändiga justeringar för tidsandan – serverades vid den helg i Stockholm som i mitten av 1990-talet förryckte vinsten för en svensk försäljare av sågverksutrustning. Ty till Stockholm for min vän från kantinen. Han kunde inte komma undan. Ryssarna hade för trånga silverfärgade kavajer. Och ordern undertecknades följande måndagförmidddag på Hisingen. Så skulle det aldrig gå till i dag.
Kristian Wedel
