Ett jubileum som hittills i år har passerat obemärkt gäller Hedvig Jensen. Det är 150 år sedan hon föddes iFlensburg i norra Tyskland. Hon dog sedermera i Danmark. Däremellan var hon ofta i Sverige. Jag föreställer mig att hon pratade en fantastisk tyskdansksvensk rotvälska. Vi minns henne som Elvira Madigan. Hedvig Jensen dog alltså för ett revolverskott tillsammans med Sixten Sparre i en dansk skogsdunge i juli 1889. De hade träffats första gången när Cirkus Madigan besökte Kristianstad vintern 1887–1888. Löjtnant Sparre var, precis som i visan, gift och hade två barn. Han var en skönande som skrev poesi och översatte Heine till svenska och älskade teater och cirkus. Han var en glad prick som verkar ha varit synnerligen olämplig som yrkesofficer. Elvira Madigans-Hedvig Jensens spektakulära rymning inträffade när Cirkus Madigan imaj 1889 hade föreställningar i Sundsvall. Hon tog Stockholmståget och gensköts av Sixten Sparre i Bollnäs. De fortsatte till Danmark, tog in på hotell i Svendborg och hamnade slutligen på ett badpensionat. Den sista morgonen gick de till en skogsdunge med picknick, korg och parasoll. Sixten Sparre medförde också sin revolver.
Det går alltså inte att veta om Elvira Madigan begick självmord eller mördades. Nästan exakt tre år tidigare, på sensommaren 1886, hade hon varit i Göteborg. I berättelsen om Elvira Madigan och löjtnant Sparre finns nämligen en göteborgsk bifigur som jag alltid har varit förtjust i, trots att jag egentligen inte vet något om henne. Jag misstänker att hon har stor betydelse för berättelsen om Elvira Madigan. Hon dök upp på Lorensberg någon av de där sensommardagarna när annonserna slog ut iGöteborgs-Posten. Systrarna Elvira och Gisella Madigan (de var inte systrar på riktigt, utan blott i annonserna) dansade på lina i Lorensbergsparkens ljumma sommarvindar – inför grymtande herrar, avundsjuka kvinnor och betagna elvaåringar – dagligen i två veckor. Numret var fiffigt uttänkt: den mörka slanka Gisella vandrade på sträckt lina på en nedre nivå medan den blonda kurviga Elvira högt upp vandrade på slak lina. Elvira var Cirkus Madigans klart lysande stjärna. Någon kväll – kanske efter en halvsvag eftermiddag då mister Lockhardts vidunderelefanter uppfört sig oinspirerat och Gisella vacklat på linan – slog sig väl direktör Madigan i slang med en kypare på Lorensberg. Kyparen hade en dotter som var ovanligt vig.
Man kan bara gissa hur det gick till. Kanske fick flickan göra några konster, gå ner i spagat på gräsmattan bredvid de pinniga parkstolarna och den moriska paviljongen. Vad man säkert vet är att Lorensbergskyparen Anderssons dotter anslöt sig till Cirkus Madigan som lärling och snart började uppträda som Ormmänniskan fröken Hedvig. Hon måste hejdlöst ha beundrat den några år äldre Hedvig, cirkusens stjärna. När Elvira Madigan försvann var en av de inledande gåtorna hur hon – en hårt hållen cirkusflicka, konstant under uppsikt – hade kunnat kommunicera med Sixten Sparre. De hade haft en bulvan – den lilla ormmänniskan Hedvig Andersson från Göteborg. Hon smög dagligen till postkontoret och hämtade Sixten Sparres brev. Utan Hedvig Andersson hade flykten inte kunnat planläggas, Sixten Sparre hade inte kunnat kliva på i Bollnäs och paret hade nog aldrig nått skogsdungen. Elvira Madigans död var en gränslös sorg för den lilla cirkusfamiljen, inte minst för mormodern som förgäves försökte hinna ner till begravningen i Tåsinge. Den lilla oansenliga Cirkus Madigan blev över en natt Sveriges mest berömda cirkus och var inom några år ett av Skandinaviens största turnerande sällskap.
Allt, tror jag, hade sett annorlunda ut om inte John Madigan hade värvat kyparen Anderssons dotter i Göteborg. Utan Hedvig Andersson hade ingen i dag kommit ihåg Hedvig Jensen.
KRISTIAN WEDEL
