Jag har varit journalist på olika tidningar sedan 1992. Problemet är att jag är oduglig. Journalister förväntas rapportera nyheter eller åtminstone känna igen en bra historia då de ser den. Jag känner inte igen en bra historia när jag ramlar över den. Antagligen finns det en stödgrupp för oss någonstans på Facebook: Reportrar utan nyhetsnäsa.
Ni begär exempel. Nåväl. Det är inte orimligt.
Sommaren 2004 var jag ackrediterad för Göteborgs-Postens räkning i New York. På midsommarafton arrangerades ett stort Swedish Midsummer Party i en industrihangar någonstans i närheten av Union Square. Tunga svenska företag sponsrade. Nakna fotomodeller – kroppsmålade i svenska flaggans färger – serverade svensk vodka till tonerna av modern svensk folkmusik, det vill säga E-type.
Det var först när Expressen (tidskrift för Södermalm med omnejd) rapporterade om detta kalas som tanken slog mig att det hade kunnat vara intressant att fråga dessa svenska företag om de visste i vilket sammanhang de syntes. Då var det för sent. Expressen hade redan gjort detta och därtill intervjuat ett vittne: flicknakenfotografen Bingo Rimér. Denne, som troligen sett mycket, framhöll att han under sin långa karriär aldrig sett värre.
Däremot händer det att jag flera år efter att jag har hört något inser vad jag borde ha skrivit, när slaggen så att säga har sjunkit till botten.
Då är det också så dags.
Jag blev påmind om min oduglighet när jag tidigare i somras läste att Greta Garbos lägenhet på East Side Manhattan var till salu.
Att jaga Garbo var under flera decennier ett slags folksport bland svenska journalister – den enda sport som bedrevs inom skrået, säkerligen befrämjande de utövande reportrarnas hälsa. Till och med Jolo ägnade sig åt diskret Garbojakt; han följde henne några hundra meter kring varuhuset Pub i Stockholm. Han fäste sig vid att hon slängde på ett charmerande sätt med foten.
Jag bör ha varit en av de sista Garbojägarna. Jag bedrev min jakt drygt fjorton år efter hennes död. Om jag ska vara ärlig är jag inte säker på vad det var jag var ute efter. Under några senhöstdagar strök jag runt hennes gamla kvarter och hittade till slut en man som varit granne med Garbo. Han var oerhört gammal och sofistikerad och spröd och förmögen och det blev en sida i GP där jag drack te med honom och förgäves försökte fråga ut honom om Garbo. Han sade ingenting. Han var trött på reportrar, suckade han. (Jag kan ha glömt att berätta för honom att jag var journalist.) Han hade tjänat sina pengar i reklambranschen. Han satt med en röd scarf över axlarna inomhus. Lägenheten var enorm. Vardagsrummet vette mot East River. Först efter en lång stund upptäckte jag en flygel i ett hörn. Han hade Piranesis gravyr över Forum Romanum på väggen. Han ville åka till Skagen, sade han, och i stället för att han berättade om Garbo fick jag berätta för honom om Bröndums hotell och Michael Ancker och Oscar Björck.
Detta skrev jag i reportaget. Något måste jag ju skriva.
Därutöver berättade han en historia som jag minns att jag irriterad strök ur anteckningsboken.
Jag såg verkligen inget värde i den.
Garbos grannes föräldrar var invandrade tyska judar. Han talade flytande tyska. Som tysktalande amerikansk soldat i andra världskriget hjälpte han till vid förhör.
Detta var under krigets sista veckor, i mars och april 1945. Han mindes inte vad orten hette. Det var någonstans i södra Tyskland. Det var en flod. På andra sidan låg tyskarna. Ibland sköt någon mest för ordningens skull från ett kyrktorn över till den amerikanska sidan. Allt var fullkomligt meningslöst. Alla visste att kriget var slut. Kanske var det slut om några dagar. Kanske hade det redan tagit slut.
De fick order om att göra en nattlig räd över till den tyska sidan. Det var en löjtnant och tjugo man, däribland Garbos blivande granne. Det var riskfyllt på gränsen till idiotiskt. De undrade hur många av dem som skulle dö i detta krig som de redan hade vunnit. När de kom ner till stranden pekade löjtnanten på en utbombad villa. Löjtnanten förde dem ner i en källare med gamla skridskor och sparkstöttingar, stängde luckan från insidan och sade:
– Nu håller ni käften mer än ni har gjort i hela era förbannade liv.
De satt tysta i nio timmar.
På morronen – efter att ha rullat sig i lera – gick löjtanten till en överste och rapporterade operationen misslyckad. Översten gruffade lite och återgick till sin karta. Kriget var förresten slut.
Jag satt i den enorma våningen med utsikt över East River. Garbos granne övergick till att tala om de danska målarna: om ljuset som aldrig lämnade deras penslar. Garbo ville han inte prata om.
Jag skrev snällt om Danmark, teet, East Side och den kalla klara himlen över Manhattan.
Kristian Wedel
